En kinesisk psykoanalytiker bosatt i Frankrike och med en viss dragning åt fotfetischism får veta att hans ungdomskärlek fängslats i hemlandet. Han kastar sig dit för att försöka hitta en oskuld att muta den korrupte och mahjonggalne domare Di med.

Det är kanske inte en intrig man stöter på varje dag. Jag skulle våga påstå att det är en intrig som möjligen kan förstås på ett ytligt logiskt plan, men som är ganska svår att identifiera sig med. Och det beror inte på berättelsens brutna kronologi. Den pusslar man ihop under vägen. Snarare är det svårt att få fäste. I händelserna, i miljöerna, i karaktärerna, i allt.

Och det kan ju kännas både underhållande och hopplöst. Anekdoter som staplas på varandra, onda och goda avsikter som tycks oförmögna att påverka de resultat de ger. Här finns en maktlöshet inför ödet, eller den ensamma människans utsatthet bland ett gytter av viljor och faktorer, som, tja, bara påminner alltför mycket om livet.

Som när man spelar The Sims och det går riktigt dåligt (okej, jag läser inte bruksanvisningar av romanlängd); pengarna bara rinner iväg genom kylskåpet, all tid går åt till att gå ut med soporna och hålla sig på så pass gott humör att man har huvudet ovanför självmordsgränsen, figurerna blir osams, ivägskickade till militärskola, dör i olyckor, och den enda som är kvar blir så deprimerad att den inte orkar se sig själv i spegeln, än mindre skaffa ett jobb och ta sig i kragen. Och man tänker: hur kunde det bli så här? Och man tänker: ja. Det är ju precis så här.

En äkta och möjligen befogad känsla. Men inte nödvändigtvis en känsla jag eftersträvar, vare sig jag plockar upp en bok eller ett spel. Och inte, skulle jag påstå, en känsla Di-komplexet i sin fysiska form signalerar. Den liksom lurar på en. Och det gör den i och för sig ganska bra.

Tonen, som växlar mellan högtravande och det torrt diskbänksrealistiska, tyder på att här finns en del sarkastisk humor. Det Kina som skildras är en absurditetens högborg. Allting är byråkrati, girighet och dysfunktionalitet. Kontrasterna mellan korrupt lyx och det skitiga proletariatet och utanförskapet skulle kunna vara syskon med Brechts hela typgalleri. Skildringarna av institutionerna, makthavarnas godtycke, kommunismen som inte är en ideologi utan en karriärväg – eller tvångströja – är brutal på ett oförargligt sätt. Den osmickrande bilden av Freud uppfattar jag som alltför korrekt för att vara en egentlig parodi, men ändå. Och det lätt absurda i sex tar sig uttryck i en ravioliscen som förtjänar en topplistsplacering. Litterärt sett, alltså.

Så visst har Di-komplexet sina ljuspunkter. Trots osympatiska och obegripliga karaktärer och en knepig och möjligen unken/ironiskt unken intrig. En oscensurerad resa till Kina är inte helt lätt att komma över. Det är förmodligen det starkaste skälet att läsa den här boken.