14 juni. Ett öronbedövande fågeltjatter. När barnet till slut sover i vagnen går jag rätt in i skogen. Jag tänker på dig. I morse fick jag för mig att du redan har gått mig förlorad. Att du redan har gått mig förlorad

Det som egentligen finns i denna diktsamling finns i raderna ovan, men jag finner ändå resten absolut nödvändig att läsa. Annars vore det inte en diktsamling värd namnet och det är det sannerligen. Raderna ovan återberättar bara "historien" i diktsamlingen och den kan jag likväl vara förutan.

Det finns här ett datum, en ingrediens, diktsamlingen är liksom ett stycke liv indelat i datum som en dagbok. Men inte kronologisk som en kalender utan mer som poesinedslag, återkomster med pauser. Jag vet inte om det tidsmässigt är samma år som ältas, men det är en tanke jag har. Säkert är att samma tema utvecklas och återfinns i delarna:

17 April – 3 December, 26 Maj -14 Juni, 20 september-1 December, 4 December- 9 Februari 4 December (D.G) (D.G vad betyder det?)

Det finns ett jag och ett du, en gemenskap som försvinner igenom diktsamlingen. Detta förebådas i denna dikt, vi får inte uppleva någon direkt samvaro dock, det är mera jagets reflekterande, jaget provar orden i frånvaro av duet och vi upplever endast samvaron som fanns genom beskrivningen av hur den försvinner.

Dikterna är rättframma som anteckningar från ett bussfönster eller ett flanerande i stans parker. Enkla att ta till sig, inte på gränsen till patetik som är poetik som den är för många, t.ex. Malmöpoeten Kristian Lundberg, utan det är istället på gränsen till det banala. Det är ändå mycket dikt men utan dom där supersubstantiven, de laddade platserna, det laddade poetjaget. Det är något annat. Vi slipper all slags prål eller diktarjargong. Så den självklara bilden av duets ansikte som återkommer i diktsamlingen för att upplösas hänför mig:

Men jag kan inte se dig längre. Bilden har nästan upplösts nu. Detta är det paradoxala. Att du snart inte längre finns som tydlig bild, inte ditt
ansikte, också det ansikte jag burit i händerna, minnet av formen av ditt ansikte. Nu, snart, är mina händer bara dessa två händer, inget mer.

Det är direkt, självklart och vackert. Det är rent som en järnbalk och inte snårigt som en romantikers naturskog. Jag är imponerad.

Detta står i bjärt kontrast till titeln, en tungvrickare och skalljobbare. Den känns som en ironisk kommentar till svårförstålig eller snarare snårig poesi, men samtidigt väcker den uppmärksamhet att läsa diktsamlingen. Jag vill få reda på varför denna titel. Kanske bara för att man ska få fördomar, att nu kommer något som är svårt och konstigt och så blir motståndet minimalt när det inte blir så när diktsamlingen läses.

Eller är det kanske bara retorik, en språklig förlust i titeln; en snygg skalljobbare och tungvrickare: Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet.