Bajs, pruttar, toaletter, hästbajs, fiskbajs, hus av bajs, gödsel, utedass, blöjor och sånger som handlar om bajs.

När jag läste Dr Mugg – med rätt att fisa av Fredrik Granberg fick jag för mycket av allt skitsnack. Bajs som får de flesta att skratta fick mig bara att sucka och skaka på huvudet.

Men när man då får Bajsboken i sin hand, borde man inte sucka ännu högre då? Det kan tyckas, men här får man precis det som utlovas. Man får en bok som bara handlar om bajs. Förvånande vad mycket man kan skriva om bajs. Det verkar finnas hur mycket som helst och det är kanske inte så konstigt för som författaren skriver i inledningen:

Om man lever så måste man bajsa ibland. I alla fall om man är djur eller människa.

Inget krångel. Det är ju så det är. Bajs är något naturligt, något som vi alla producerar. Ja, det är sant, även prinsessan Madeleine bajsar. Det kan vara svårt att tro. Men det är sant. Trots att bajs är något som vi alla känner till så är det lite pinsamt och lite fult att bajsa. Det är ju därför det är så kul.

När vi fick den här boken till kollo tänkte jag att det snabbt skulle bli en favorit. Men döm om min förvåning när barnen snirklade runt boken, de vågade inte riktigt ta tag i den och börja läsa. Detta löstes med högläsning. Jag fnissade medan jag läste medan barnen satt runt omkring och tittade på mig som om jag läste ur en fackbok. Så fort boken var slut slet barnen den ur mina händer, sprang iväg och satte sig i ett hemligt hörn och därifrån hördes skratt och fniss.

Boken är likt resten av Pernilla Stalfelts böcker fulla av festliga illustrationer och funderingar som rör ämnet. Vi ser bakterier som älskar bajs, en gubbe som kör en dassbil, rött bajs och diarré. Vad vi däremot inte kan se är en prutt. Det beror på att den är genomskinlig. För en prutt = luft + bajslukt.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Den har varit min absoluta favorit sedan första gången jag läste den för ungefär fem år sedan och den är fortfarande lika rolig. Varför är den då så rolig om Dr Mugg är så jobbig?

Ja, det är inte ämnet det beror på, de handlar ju båda om bajs. Det är sättet att presentera det på. Pernilla gör det på ett sätt som tangerar på gränsen mellan allvar och lek. Det är på riktigt fast på ett lustfullt sätt. I Dr Mugg är det bara fjant, det känns alldeles trist och pinsamt. Här är det bara genialiskt roligt.