Kanske är du nyfikten på en av Sveriges främsta barnboksförfattare och illustratörer – Pernilla Stalfelt.
Lisa mejlade iväg några tankar och fick tillbaka en hel intervju, med frågor och svar och tankar om böckerna.
Lisa om Pernilla Stalfelt | Pernillas intervju med sig själv | Böcker
Vi vill ha bajs! | Pernillas favoritfrisyr? | Döden på ett okomplicerat sätt
Sanningen kring kärleken | Varför försvinner saker?
Ha alltid vitlök i skafferiet! | Barn måste få prata och diskutera
Fortare än X2000 | Kalsongmasken – en favorit
* * *
Lisa om Pernilla Stalfelt
Varje år, på min födelsedag, får jag en stor godispåse med mina favoritgodisar. En jättestor påse. Jag kan äta och äta och den verkar aldrig ta slut. Till slut mår jag lite illa av allt det goda. Fåfänga försök att spara. Väldigt svårt. Det ligger inte för mig. Jag vill ha det goda och jag vill ha mer, fast jag är mätt.
Detta beteende är inte särskilt klokt eller logiskt. En akademiker med en massa högskolepoäng som inte kan agera på ett vettigt sätt. Nåja. Det är bara att acceptera att man vill ha mer av det goda och kanske är det beteendet mänskligt, trots allt. Vi vill väl alla ha lite mer av kakan?
Härom dagen hände något. Det damp ner två paket i brevlådan. Nio fantastiska böcker av Pernilla Stalfelt. Nio stora godispåsar, alla fulla med godbitar. Jag kastar mig över dem och börjar vräka i mig. Det är så gott. Så kul och så genialiskt.
Efter första boken har jag tårar i ögonen, skratt i halsen och det bubblar i hela kroppen. Girigt tar jag för mig av nästa bok och av nästa. Det gör ont i magen av allt skratt och tårarna tränger fram. Det roliga kan inte hålla sig i skrattet utan sprids vidare i tårkanalerna. Rolighet i hela kroppen som flödar omkring.
Efter tre böcker börjar jag bli mätt. Men jag vill ha mer. Försöker spara en bok till senare. Det går en halvtimma, sen är jag där och sneglar. Bara lite mer. Bara lite till. Jag vill bara smaka lite till, det finns så många smarriga ord och tokiga bilder.
Snällfarlig, mitt favoritord, det är som jag … ett fantastiskt bra ord som inte finns i Svenska Akademiens ordlista och jag förstår inte varför. Det är mycket man inte förstår, men samtidigt är det så att man förstår allt. I alla fall när det gäller Pernilla Stalfelts böcker och hennes språk.
En egen ordlista och en egen grammatikbok. Det är var Stalfelt borde ge ut. För jag gillar hennes ord, jag gillar hennes meningar. Meningar som enligt den svenska grammatiken är helt fel och ofullständiga och det är det som är genialiskt och bra. Det är det som är det stalfeltska språket. Det som gör hennes böcker till mer än bara vanliga barnböcker.
Jag mejlar Pernilla. Jag vill egentligen veta hemligheten. Hur gör hon? Men det kan jag ju inte fråga. Hemligheter är just hemliga. Därför ber jag henne ställa frågorna och ge svaren. Jag undrar vad hon ska fråga om och jag undrar vad hon ska svara och jag vet ärligt talat inte vad jag ska vänta mig. Kan jag vänta mig något? Nä. Det blir som det blir.
Pernillas intervju med sig själv
Varför älskar du din katt så mycket?
Pernilla: För att hon är en så otroligt söt katt och smart. Hon är svart och brunspräcklig med vit mustasch. Hennes tassar är som sammet.
Lisa: Jaha, Pernilla har en katt, själv är jag ju allergisk så även om jag tycker att de är coola djur så får jag nöja mig med att lära känna dem på avstånd. Jag tror jag ska skaffa en fisk, de kliar inte i mina ögon.
Vad kör du för bil?
Pernilla: En Audi, det är en tuff bil. Som ett strykjärn på vägen och den är svart. Man blir en hemlig agent hela tiden, varje dag. Det är kul. Polisbilar kan vara oss på spåren (när mina systersöner åker med ) men dom får aldrig fast oss. Vi lyssnar på Jimi Hendrix.
Lisa: Wow. Det verkar tufft, nästan som min fräcka Volvo. Röd 740. Med en discokula i backspegeln. Kanske ses vi därute bland spionerna och agenterna. Fast Jimi åker sällan i min bil, om han inte fastnat i ett av blandbanden.
Tror du på Gud?
Pernilla: Jag försöker varje dag och ibland lyckas det verkligen bra. Det är så härligt när man blir uppfylld av kärlek till allt. Det är gud som man känner av då … det är salighet. Salighet låter fint och vackert. Salig vill jag vara ofta. Men ibland lyckas det sämre. Då vill jag slå gud för att jag tycker att han är så frånvarande. Men det går ju inte. Han/hon/den/det är ju genomskinlig.
Lisa: Ja, visst är det irriterande med genomskinliga figurer. Har inte kommit på knepet med dem än. Kanske att man måste koncentrera sig på dem så mycket för att se dem, det har jag aldrig ro i kroppen för.
Ser du mycket på TV?
Pernilla: Nej, jag lyssnar på musik.
Lisa: Själv läser jag, mycket barnböcker och spännande deckare och allt annat möjligt och omöjligt. TV:n är på ibland, men det är mest för att den pratar så radion går lika bra. Dessutom lyssnar jag på blandband som snälla människor spelar in till mig.
Vad skulle du hellre göra än att vara författare?
Pernilla: Jag skulle vilja vara sångerska och göra egna sånger eller filmskådespelerska.
Lisa: Ja, vad säger man om det. Själv skulle jag tycka att det vore toppen med att ha sitt namn på ett bokomslag.
När jag börjar läsa dina böcker är det som att börja på en godispåse som aldrig tar slut. För när man tror att boken börjar närma sig ett slut så fortsätter den lite till och lite till. Man undrar hur det kan finnas så mycket att skriva om varje enskilt ämne.
Pernilla: Jag tycker det är nödvändigt att inte sitta hemma och kolla i naveln utan att vara ute och prata med folk, kolla i böcker, kolla på tv, läsa tidningen, prata med barn och höra dem berätta. Se deras bilder. Resa runt hitta nya perspektiv på saker. Allt kan bli intressant när man studerar det med lupp. Det är roligt, ett spännande liv.
”‘Pyttefisken Pyttan uti havet simmar.’ Från ingenstans kommer fisken Cilla och sväljer Pyttan med ett glufsande och tuggande. Cilla är stark och stor, men det är också Jonathan – som även är väldigt snabb – och Cilla hamnar i hans mage. ‘Jonathan är väldigt stor, men inte om man jämför med hans bror Tor-Björn…” Läs mer ”Bajs, pruttar, toaletter, hästbajs, fiskbajs, hus av bajs, gödsel, utedass, blöjor och sånger som handlar om bajs. När jag läste Dr Mugg – med rätt att fisa av Fredrik Granberg fick jag för mycket av allt skitsnack. Bajs som får de flesta att skratta fick mig bara att sucka och skaka på huvudet. Men när man då får…” Läs mer ”Har bara börjat läsa min nya bok. Läser om två konstnärer, Pablo Picasso och Carin Ellberg. Efter fyra sidor vill jag skapa. Jag är inspirerad och vill veta mer om konsten och konstnärerna. Fortsätter. Får förklaringen till varför geten på Moderna museet ser ut som den gör. Med bildäcket runt magen och färgen i…” Läs mer ”Pernilla Stalfelt slog igenom med inte mindre än dunder och brak för några år sedan med Bajsboken. Förutom den har hon skrivit och tecknat flera andra böcker på samma underhållande faktatema: Hårboken, Dödenboken, Kärlekboken och senast Våldboken…” Läs mer ”Kameleonten Kamilla är ingen vanlig kameleont. Istället för att smälta in i sin omgivning, speglar hon den. Om det är en sol på himlen, så är det även en sol på Kamillas kropp. I Kamillas värld råder med andra ord en egen logik. Det här är ganska lågmäld bok. Varje uppslag har samma grundstruktur med en stor bild på…” Läs mer ”Pernilla Stalfelts maskar har gjort det mesta. I Stora Maskboken åkte de moped, slogs och tjatade, och hade namn som Pratmasken, Latmasken och Gasmasken. I Lilla Maskboken var de bara ute och ringlade, och hade alla olika huvudbonader och kläder (tex Masken i tårtan med…” Läs mer Lisa om Pernilla Stalfelt | Pernillas intervju med sig själv | Böcker Lisa: Har läst den här boken för massor med barn och det är alltid lika spännande, för de vet inte om de får lov att fnissa. En vuxen som läser en bok om bajs. De sitter på helspänn och väntar på att boken ska ta slut. Då sliter de den ur mina händer och sätter sig i ett säkert hörn, på tryggt avstånd från alla vuxna. Då skrattas det högt. Bajs är roligt och samtidigt lite förbjudet. I den här boken ser du en bajskorv i badmössa som simmar i havet, du ser bakterier som vrålar ”vi vill ha bajs, vi vill ha bajs”, du ser hus av bajs och en människa som bajsar bakom en gardin. Knasigt, roligt, tokigt och knäppt och så bra. Har du läst den här boken vet du det mesta om Bajs, möjligen att du ska komplettera med Myror i brallan och deras Gissa bajset. Lisa: Det här var den första av Pernillas böcker jag läste. Snubblade över den på biblioteket i Linköping. Inte anade jag då att det skulle komma så många fler roliga böcker av samma författare. Tog upp boken och skrattade högt så bibliotekarierna tittade surt åt mitt håll. ”Hår kan sitta nästan överallt…” Ja, tänk själv, mustasch, under armhålorna, på huvudet, på ryggen, överallt. Att man kunde skriva så roligt om hår, om tanter som rakar benen, om skäggiga damer och konstiga frisyrer. Roligast är peruken som flyger av en gubbe och rakt i ansiktet på en cyklist. Hysteriskt roligt och var får man idén ifrån? Pernilla: Peruker kan ju flyga av om det blåser mycket, svarar Pernilla. Om det händer och någon cyklar samtidig så kan han/hon drabbas av att få den i ansiktet. Det skulle kunna vara en mössa också. Ja det är ju inte så svårt att räkna ut egentligen. Lisa: Kanske, kanske inte. Låter logiskt när hon säger det. Eller? Själv fixar jag till mina nya lockar, struntar i att raka benen, det är jobbigt och undrar vilken Pernillas favoritfrisyr är. Pernilla: Flätor som man rullar till ringar vid öronen. Det är jättefint. Sen är mussepigg-öronfrisyr jättefint, och vissa afrikanska frisyrer. Lisa: Roligt är det. Det var kul när Hassangänget tog upp problemet med schampo för fett hår, lika skoj är det när Pernilla tar upp att det saknas schampo mot brett hår. Lisa: I Pernillas böcker är det ofta små texter och pilar mot bilderna. Namn på alla figurer. Precis så som barn gör. Jag tycker att det är superkul. Men jag undrar om hon gör så just för att det är barnböcker, så att de ska känna igen sig. Eller är det för att hon är lika nyfiken själv på vad figurerna heter. Pernilla: Pilar och pratbubblorna är för att jag vill vara så tydlig som möjligt. Ibland känns det viktigt att man får reda på vad en person heter. Då får man veta det. Ofta tillför namnet något till sammanhanget som t.ex. Stina Pruttlund. Hon är fin. Lisa: I boken om döden tar Pernilla upp hur svårt det är att tänka på döden, även om man är stor. Om hur konstigt det är att man någon gång ska sluta att finnas till. Alla vet att allt levande kommer att dö. Det är ändå konstigt och sorgligt. Men det känns skönt att få läsa om döden på ett okomplicerat sätt. Lika naturligt som Hårboken. Inget konstigt. Man får till och med skratta. Tanken på att återfödas som varmkorv är skrattretande, det är också vampyren som blir biten av 1000 myggor. En bra bok att läsa när döden lurar i närheten, det blir inte lika otäckt då. Lisa: Kärlek. Röda hjärtan, fluffiga moln, allt som i en dröm. Visar boken för en vän som läser estetiskt linje på gymnasiet. Hon tittar lite skeptiskt och säger att illustrationerna är fula. Det har jag inte riktigt tänkt på. Bestämmer mig för att fråga. Varför ritar du så fult? Amor ser ju inte ut som en tjock bebis utan som en gammal gubbe. Pernilla: Jag tycker inte att jag ritar fult. Det tror jag inte att många barn tycker heller. Jag försöker rita enkelt så att alla barn kan känna att dom också kan rita. Och det kan dom ju. Dom ritar dom allra finaste och känsligaste teckningar. Det är bara nån gammal präktig kvarleva från 1800 talet att man måste rita så att det liknar verkligheten exakt. En teckning är ändå bara representation. Den kan vara enkel eller den kan vara detaljerad. Det är olika sätt. Bilden är ett slags språk. Om man pratar enkelt, pratar man fult då? Hur Amor ser ut vet man ju inte riktigt vad jag vet. Det finns utrymme för många versioner av honom. Han kanske egentligen såg ut som en elefant. Lisa: Än en gång inser jag att Pernilla har rätt. Barnteckningar är finast. Det är roligt om det inte är perfekt, det tycker jag också. Kärlekboken är ärlig. Den berättar om alla sorters kärlek. Om att fråga chans och sätta kryss på lappar, då var det enkelt. Om kärlek till Gud till föräldrar och om att det ibland blir pinsamt och fånigt. Inte nog med det, det är också en bra och inte så pinsam historia om att vuxna ibland får lust att göra barn och hur det går till. Enkelt beskrivet och bra. Ska låna ut min bok till kompisen som är så kär att det bubblar röda hjärtan ur öronen på henne. Kan vara bra att hon får läsa om hela sanningen kring kärleken. Lisa: Äntligen förstår jag varför det är så mycket konstiga saker i mina fickor. Varför de trillar ut och varför saker försvinner från mina fickor. Jag hade ingen aning om att det fanns något sådant som fickspöken. Jag hade mina aningar, men nu har jag fått det bekräftat. För om det finns en bok om dem så måste de finnas på riktigt. Inte sant? Dessutom finns det så mycket information om dem som man knappt kunde ana sig till. Att de tyckte att det var snyggt med mjölkmustasch t.ex. vem kunde ana det. Jag fnissar och funderar över om jag kan sy på en extra ficka för att få plats med fickspökesboken. Då kan mina fickspöken ha något att läsa, något igenkännande. I slutet får man en bonus om stickspöken, de är festliga, stickiga men inte lika gulliga som fickspökena. Lisa: Det finns mycket som är läskigt och otäckt. Spöken kan vara en av de läskiga sakerna. Många tror inte på spöken. Pernilla har dock mött ett spöke, hon berättar: Pernilla: När jag jobbade på ett gammalt slott och låg och sov där på natten så kom den gamla elaka ägarinnan, död sedan länge, Augusta, och skakade sin stora nyckelknippa mitt framför ögonen på mig. Det var en läskig spökupplevelse som jag faktiskt upplevde själv. Lisa: Det läskigaste jag varit med om var att vakna av att det flög en fladdermus fram och tillbaka över mitt huvud. Kanske en vampyr. Vampyrer är tokläskiga, har huggtänder. Jag är rädd för dem och de är rädda för vitlök och kors. Vitlök finns alltid i skafferiet. Häxor, lik, spöken, vampyrer, blod och rasslande kedjor. Läskiga saker som finns och inte finns. För många tror inte att de finns. Fast det kanske de gör, i smyg. Annars vore de inte så läskiga. Efter diverse fakta om de olika läskiga sakerna återberättas två läskiga historier som barn berättat. Märkliga berättelser och underliga händelser. Lisa: I slutet av boken läser jag att den här boken är en omarbetad upplaga av ett häfte som utbildningsdepartementet använt. Boken är utmärkt vid undervisning och när man diskuterar mobbing. Den handlar om att vara lika och om att vara olika. För visst är det konstigt. Vi människor är så väldigt lika. Ändå försöker vi hitta olikheter och låtsas som om de andra är konstiga. De som inte är som vi. Men vad är egentligen rätt och fel och normalt och onormalt. För visst skulle det vara tråkigt om alla såg exakt likadana ut. Boken handlar inte bara om likheter utan lika mycket om mobbing, om att bli sårad om att inte få passa in, om rädsla och om varför några blir mobbade och varför några mobbas. Många tänkvärda saker tas upp. Men bör inte sluta här. Detta måste barnen få prata och diskutera om. Vi vill ju alla se ut som någon annan. Ha lika vackert hår som bästa kompisen, lika snabba ben som killen i parallellklassen. Vara lika smart som tjejen i femman osv. osv. Om du fick välja någon att vara lik, vem skulle det vara och vem vill du vara mest olik? Pernilla: Jag skulle gärna vara lik Marilyn Monroe och Katherine Hepburn i nån slags tjusig mix om man tänker utseendemässigt. Till sättet skulle det vara bra med en blandning mellan filbunke och en laddad fullblodshäst. Det skulle vara skönt att vara olik Bert Karlsson och Arnold Swartzenegger. Lisa: Ett bra svar tycker jag, speciellt med filbunken. Lisa: När Calle var tre år hittade han på en historia om Lokvargen. En historia som hans moster fastnade för och tyckte så mycket om att hon ville göra en bok av det. Calle är nu 12 år. Om han fortfarande hittar på historier låter jag vara osagt men Lokvargen är hans och den är bra. Lokvargen är stark, springer fortare än X2000, brottar ner kylskåp och kungar och drottningar. Den äter allt, blommor, ögon, människor på motorcyklar, getingar, men inte glass. Den tycker om att bada, speciellt om det är krokodiler i vattnet fast leoparder är äckliga att bada med. Det är en härlig bok med tankar som tar en tillbaka till då man var liten då det märkligaste man kunde tänka sig var ett djur som inte åt glass. Eller det bästa man kan tänka sig är att äta prickig korv tillsammans med någon man tycker om. Det är underbart, naivt och precis så som vuxenlivet också ska vara. Vill också äta prickigkorv med någon jag gillar. Lisa: Min favoritmask i Lilla Maskboken är masken med hockeyhjälmen, för han är så osannolik. Fast egentligen är alla ganska osannolika. Masken med långa luvan är inte helt vanlig den heller. När jag läser boken tänker jag på ”Ten little indians”. Först är det en mask, sen två, sen tre och så vidare upp till tio. Pernilla berättar att hon inte tänkt på det, men att hon ville göra en räknebok utan att man skulle märka att det var en. Det har hon lyckats med för jag är så fascinerad av maskarna och deras huvudbonader och attribut att jag inte tänker på att de blir fler och fler förrän de är tio och kryper ihop i en sovhög och börjar snarka. Jag frågar Pernilla vilken hennes favoritmask är: Pernilla: Masken med sanden i kalsongerna är min favorit för det är nästan omöjligt att krypa i jorden utan att få det och det är ju inte så bekvämt direkt. Lisa: Så sant så sant och jag tänker på blåsiga dagar på stranden med sand i innanför baddräkten och är nästan böjd att hålla med om att kalsongmasken är en favorit. Vill så gärna läsa Stora Maskboken, men den får vänta. Lisa om Pernilla Stalfelt | Pernillas intervju med sig själv | Böcker Vi vill ha bajs! | Pernillas favoritfrisyr? | Döden på ett okomplicerat sätt * * *
Böcker av Pernilla Stalfelt
Pernilla Stalfelt: Fisksaga
Helt enkelt perfekt
Pernilla Stalfelt: Bajsboken
Prutt = luft + bajslukt
Pernilla Stalfelt: Kolla Läsa Måla Fixa
Konstifik Konstig Konst = Kul!
Pernilla Stalfelt: Köttbullematchen
”vi ska göra köttfärs av dom”
Pernilla Stalfelt: Kameleonten Kamilla
Konsten att kamouflera sig?
Pernilla Stalfelt: Maskboken mittemellan
Shopping!
Sanningen kring kärleken | Varför försvinner saker?
Ha alltid vitlök i skafferiet! | Barn måste få prata och diskutera
Fortare än X2000 | Kalsongmasken – en favorit
Vi vill ha bajs!
Om Bajsboken.
Lisa: Hur vet du så mycket om bajs?
Pernilla: Jag har gjort efterforskningar. Slagit i uppslagsböcker. Folk har berättat osv. Barn har berättat.Pernillas favoritfrisyr?
Om Hårboken.Döden på ett okomplicerat sätt
Om Dödenboken.
Sanningen kring kärleken
Om Kärlekboken.Varför försvinner saker?
Om Fickspöken.
Ha alltid vitlök i skafferiet!
Om Läskiga boken.Barn måste få prata och diskutera
Om Lika som bär.Fortare än X2000
Om Lokvargen.Kalsongmasken – en favorit
Om maskböckerna.Lisas och Pernillas boksamtal
Sanningen kring kärleken | Varför försvinner saker?
Ha alltid vitlök i skafferiet! | Barn måste få prata och diskutera
Fortare än X2000 | Kalsongmasken – en favorit
Publicerad: 2004-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-03 22:24
En kommentar
Jag älskar hennes barnböcker…
MVH Lotta
#
Kommentera eller pinga (trackback).