Det är en brokig diktsamling jag har framför mig. Missförstå mig inte, jag gillar den, men kanske inte att recensera helheten lika mycket som att läsa dikterna.

Jag trivs med de språksamt pratande poemen, som hoppar mellan tankar och infall, men som ändå håller sig där och då samtidigt som här och nu. Medan jag lämnar den koncentrerade poesin koncentrerad för att späda ut och dricka en annan dag. Jag tillåter mig att njuta av ordvitaliteten som bor i diktsamlingen, den humor och den samhällskritik som får lyfta opateteiskt mot månen.

Det finns en oförfalskad vrede under ytan i dikterna:

Nu bygger Unionen den gemensamma
Muren kring Frihet, Helighet och Demokrati
Utanför råder den magra osaligheten
Våldet sliter liven i trasor

Peter Ortman byter ut ord i fasta fraser nästan obemärkt och det vrider dikten till att koka under ytan, nästan som revolution. Marknaden blir "Muren" ovan. Han skriver även "Käpprätt åt Paradiset", "oätliga paradisäpplen" och "Den tilltalade har inga bilder av den inaktuella eftermiddagen".

Men ändå känns det som hela diktsamlingen saknar samlingspunkt, snarare är det fragmenterat och lekfullt eller allvarsamt och djupsinnigt, en får plocka ihop sin egen historia bäst en vill (inget fel i detta men en känsla av att sakna något infinner sig efter en har läst). Jag spar bilder från diktsamlingen eller fraser som: "Dör en gud så dör alla."

Det måste vara själen är, som diktsamlingens titel, vag, prövande och storslagen. Det är frågor om Livet. Jag skulle vilja höra poeten bitter eller kärlekstörstande, för att han ska bekänna färg. Detta sker dock aldrig här, men han ger dock ord åt min försommardag idag och det är aldrig att förakta:

Rumlarhumlor vinglar
Över hundlokehavets vågor