Var befann jag mig? Jag ville veta det till varje pris – jag var nästan färdig att rycka av mig min dykarhjälm för att ta reda på det!

Citatet som återfinns i Alexander Ahndorils senaste roman Lustresa är taget från Jules Vernes fingerade reseskildring En världsomsegling under havet. Handlingen är möjligen känd hos de flesta: Efter en jakt på vad som troddes vara ett gigantiskt sjöodjur hamnar Pierre Aronnax, professor på naturhistoriska museet i Paris, och hans betjänt Conseil i fångenskap ombord på u-båten Nautilus med dess mystiska befälhavare kapten Nemo. En fantastisk resa genom havsdjupen inleds, rik på spänning och skönhet. Fattig endast på frihet. Deras upplevelser är ändå fångarnas upplevelser och görs under ett ständigt beroende av befälhavarens nyckfulla nåd.

Hos Ahndoril börjar den förmenta lustresan på USA:s östkust, där Mikael och Josefin via motell, storstäder och långa, raka vägsträckor genom möjligheternas land vill väcka liv i en alltmer avstannande relation.

Någonstans längs vägen inleder de två ett resonemang om huruvida man någonsin kan eller bör göra avkall på de egna begären och i sin förlängning om man någonsin kan möta någon annan i dennes begär utan att förlora sig själv i kompromissen.

Ungefär där inleds fångenskapen – i tanken på att varje relation bygger på den andres nåd. En annan människa och en nåd vi aldrig fullt ut kan förstå. Mikael och Josefin vill veta var deras relation befinner sig – och vilken riktning den har. Med dykarhjälmen av inser de visserligen relationens natur, men detta till priset av att relationen samtidigt riskerar att dö kvävningsdöden. Lustresan förvandlas till en ångestfylld resa genom frestelsernas land, där sökandet efter förförelser långsamt splittrar den relation resan skulle återuppväcka.

På senare tid har Alexander Ahndoril skördat stora framgångar som dramatiker, bland annat med pjäsen Pappas hjärta. Detta avspeglar sig även i hans senaste roman. Huvudrollskaraktärernas filosofiska resonemang om begärets natur följer ofta efter noggranna scenanvisningar, där författaren inte avhåller sig från att minutiöst beskriva landskapet ekipaget färdas igenom. Ofta finns där en behållning i beskrivningarna – de överblivna småstäderna, de sunkiga motellen och övergivna bilarna längs motorvägarna bildar en skarp kontrast mot de häftiga diskussionerna som förs i bilen. Som en främmande farkost på färd genom det vidsträckta landet.

Däremot blir det ibland tradigt när beskrivningarna drabbar karaktären Josefin. Som en vattendroppe tillåter sig författaren att långsamt långsamt arbetar sig nedför den kvinnliga kroppen. Samma sak gäller för vissa beskrivningar av den manliga motparten, där blicken ofta tenderar att landa i brösthöjd. T-shirten spänd över bröstmusklerna. När Ahndoril sedan vid några tillfällen tar hjälp av mekanikens terminologi och börjar beskriva älskogen i termer av ökad friktion och tilltagande blodtillströmning, då känns det bara ansträngt.

Och någonstans tycker jag att det känns lite irrelevant att låta en berättelse som vill utforska själva kärnan i de mänskliga begären avbrytas av visserligen välskrivna men ändå traditionella beskrivningar av karaktärernas fysiska företräden. I alla fall i en berättelse som denna – där den fysiska attraktionen inte längre räcker som gnista för begäret.