Som jag har längtat efter att återigen få umgås med privatdetektiverna Robin Ellacott och Cormoran Strike! Verkligen räknat ned till släppdatum för den sjätte boken i Robert Galbraiths (det vill säga JK Rowlings) deckarserie, noga övervägt hur jag snabbast skulle kunna lägga vantarna på den (och misslyckats fatalt, men det är en annan historia). Nu har jag i alla fall läst den, och jag är, trots läskigt höga förväntningar, inte det minsta besviken.

Jo, jag återkommer (märker jag när jag läser om tidigare recensioner av serien) till det där med att umgås, hänga med karaktärerna. Galbraith/Rowling skriver detaljerat och vardagligt mitt i ond bråd död och dramatik. Hon får mig att känna som att jag är där, klurar på ledtrådar, tjäbblar med medarbetarna, suktar efter pommes frites, tar in den sura lukten i en sunkig trappuppgång, lider med Strikes stackars överbelastade benstump eller läppjar på en öl på en stimmig pub. Jag är där.

Liksom föregångaren är det här en tjock bok, strax över tusen sidor, vilket naturligtvis också hjälper till med den där effekten av att fullkomligt försjunka i en annan värld. Det får ta tid. (Det gäller bara att orka hålla boken rent fysiskt.) Ingenting känns ändå överflödigt, utan flätas samman i en spännande och intressant intrig, där vi följer huvudkaraktärernas vardagsliv tätt inpå utan att för den skull tappa fart.

I The Ink Black Heart får Strikes och Ellacotts detektivbyrå besök av en jagad ung kvinna som tillsammans med sitt ex skapat en kultförklarad animerad serie, The Ink Black Heart. Hon vill att Strike och Robin ska ta reda på vem som trakasserar henne på nätet under pseudonymen Anomie, men de avböjer. Byrån går bra nu. De är helt enkelt fullbokade.

En kort tid senare huggs serieskaparna ned på den London-kyrkogård där deras serie utspelar sig. Kvinnan, Edie Ledwell, som besökte detektivbyrån dör. Hennes före detta pojkvän skadas allvarligt och blir förlamad. Återigen blir Strike och Robin vidtalade. Inte för att egentligen lösa själva mordet, utan återigen för att ta reda på vem den anonyme Anomie, som snabbt går vidare till att trakassera Edies efterlevande släktingar och arvtagare, är.

Något Galbraith skildrar förträffligt är de många olika miljöer som deckarserien om Strike och Ellacott rör sig i. Från rivningslägenheter till överklassgods, allt beskrivs levande och med detektivernas uppmärksamma blickar. I The Ink Black Heart spelar exempelvis ett stort hus med ett spretigt konstnärskollektiv en viss roll. Ett besök på Comic Con blir det också, liksom en improviserad tur till kusten.

Delvis äger utredningen såklart rum på nätet, där Robin och Strike lägger pussel med nätidentiteter och relationer kring den animerade serien och dess fans. Avsnitt av boken utspelar sig på moderatorforumet i Drek’s Game, ett spel baserat på The Ink Black Heart och skapat av ett par fans – däribland den mystiske Anomie. Twitter och andra sociala medier spelar också en stor roll, liksom nätraggande och näthat. Ett högerextremt nätverk sprider sina tentakler, och gränserna mellan kärlek, hat och egenintressen i fangemenskapen visar sig ibland vara hårfina.

Jo, det finns en uppenbar koppling här till kontroverser som omgärdat JK Rowling personligen på senare år. Jag är inte vansinnigt inläst på dem, men att författaren själv fått känna på hur hårt och oförlåtande klimatet kan vara på sociala medier är nog ingen underdrift.

Helt bortsett från detta berör The Ink Black Heart aktuella och angelägna ämnen. Det finns så mycket hat därute, inte minst på nätet. Ofta tas det inte riktigt på allvar, som om det som händer online är mer konsekvenslöst och på låtsas än det som händer ”i verkligheten”. Och ibland forsar det ut därifrån med förödande konsekvenser.