Babetta är ett kostymdrama som fick världen att tappa hakan när den kom. Det går att se tydliga spår i några av vår tids största filmer från Babettas ikoniska intrig och utformning; det är inte en överdrift att påstå att den förändrat världens filmlandskap. I blickfånget finns en artonårig Lou Faucher som ikläder sig rollen av tjänarinnan Babetta. Vid sidan av finns Katja, Lous allra bästa vän, som inte lyckades med sin skådespelarkarriär men som finns där varje gång Lou har vägarna förbi Stockholm, som svarar ett självklart ”Jag kommer” när Lou ber henne ta sig till södra Frankrike för att tillbringa sommaren i det lyxhus som hon för tillfället bor i tillsammans med sin 35 år äldre ”pojk”vän. Under några varma veckor kommer deras vänskap sättas på prov, maktförhållanden skifta och ingenting bli sig likt i efterhand. Kanske kommer någon också att dö.

2019 fick Nina Wähä Augustpriset för Testamente, en släkthistoria som utspelar sig i finska Tornedalen. Babetta är på vissa sätt dess motsats: där Testamente präglades av mörker och svårmod tar Babetta plats i en filmisk värld som är ljus och varm. Med det inte sagt att det är behagligt.

Också i den här berättelsen står relationer i centrum, men i stället för släktband är det vänskap som spelar huvudrollen: Katja och Lou har känt varandra sedan gymnasiet och även om de trillat in på olika vägar i livet har de ändå fortsatt vara bästa vänner. Katja tror att hon skulle kunna göra vad som helst för Lou, trots att Lous framgångsrika karriär till viss del grundar sig i en rollprestation som hon snodde från Katja när de var unga, men det är väl fånigt att hänga upp sig på. Så länge Katja får finnas kvar i strålkastarljuset från Lous charm spelar inget annat någon roll. Det är väl vänskap?

Wähä är en mästare på att låta texten liksom glida ur händerna på läsaren, på samma sätt som verkligheten glider ur händerna på huvudkaraktären Katja. Att det finns två alternativa slut till den här historien känns naturligt på ett sätt som det inte skulle ha gjort hos de flesta andra böcker. Trots detta, effektfulla, stilgrepp lämnar man Lou och Katja lite med känslan av att ha blivit snuvad på något – vad hände egentligen mellan dem? Har det egentligen hänt någonting? Detta kan för all del ha varit Wähäs intention, men av någon anledning skaver det i förhållande till resten av boken – intrigen och spänningen, glidningen mellan verklighet och overklighet, är så snyggt uppbyggda att man förväntar sig ett ordentligt klimax. Det anas där, men de filmiska fyrverkerierna i slutet uteblir, tyvärr.