Utgiven | 2021 |
---|---|
ISBN | 9789189397323 |
Sidor | 74 |
Illustratör | Helen Silvander, Elise Mattisson Chue, Lovisa Axellie |
Johan Rantala Bonniers andra diktsamling ramas in av en tydlig, tredelad struktur, given redan i titeln: boken består av tre delar, en vardera för titelns pronomen. Varje del i sin tur består av 18 treradingar och tre illustrationer.
Varje trerading följer också en återkommande struktur genom att inledas med avsnittets pronomen, det vill säga alla dikterna i den första delen av boken börjar med ”Jag…”. Det ger en proklamerande och självsäker ton, som i sin tur skapar en intressant kontrast till innehållet som ofta antyder osäkerhet och instabilitet, både hos jaget och i tillvaron runtomkring:
Jag har inget att förädla inget att bygga upp och
rasera eftersom jag är spunnen synvilla för mig
själv
Det är något befriande skönt med så här klara uttalanden om alltings oklarhet.
I den följande delen, som utgår från ett ”du”, blir inte effekten riktigt densamma. Eftersom jagets uttalanden handlar om någon annan så uppstår per automatik ett nytt lager – det mellan jaget och duet, som ju inte finns när jaget gör olika konstateranden om sig självt. I det mellanrummet börjar jag bli mer nyfiken på om duet skulle hålla med jaget i påståendena, i stället för att lugnt luta mig in i diktens perspektiv. Till exempel:
Du har den yttersta viljans brand mellan tummen
och pekfingret eftersom du ständigt vecklar ut blad
efter blad av glasblåst konsonans
Här är ”den yttersta viljans brand mellan tummen / och pekfingret” jagets uppfattning, men kanske inte duets, eftersom det följs av en förklaring som bygger på en yttre observation.
Om spänningen i bokens första del bygger på de samtidigt klara och absurdistiska påståendena, så skapas spänningen i den andra delen snarare utifrån osäkerheten kring jagets observationer.
Den stadiga strukturen verkar ändå frigörande för dikterna i bokens alla tre delar, för inom de fasta ramarna gör dikterna kreativa krumbukter. Vissa tangerar klichéer men klarar sig i sista stund genom att perfekt balansera alltför utnötta poetiska uttryck med oväntade kombinationer.
Jag är gjord för tuktade vågor och rosenkvistar men
slingrar som en reptilkropp när jag istället blir en
trumpetkronas hoprullande kant
Till exempel skulle både ”vågor” och ”rosenkvistar” lätt kunna kännas som alltför upptrampad mark i en dikt, men i kombination med ”en reptilkropp” som ”blir en trumpetkronas hoprullande kant” händer något helt nytt. Andra oväntade kombinationer är ”hyperventilera ängslig eld” och ”doften av felmarginaler” som, i alla fall för mig, gör att dikterna andas humor samtidigt med allvaret.
Dikterna är som redan nämnts ackompanjerade av illustrationer. I bokens första del finns Helen Silvanders abstrakta bilder, där det bara-precis-nästan går att få grepp om vad de föreställer, vilket fint motsvarar känslan som dikterna ger. Elise Mattisson Chues illustrationer till bokens avsnitt om ”du” innehåller fler tydliga element, som händer, människor och en växt. Lovisa Axellies bilder i den sista delen av boken innehåller allihop flera personer, med fokus på olika delar av kroppen: ansikten, händer och ben.
Som helhet är Jag, du, vi ett fint hantverk, från dikterna till illustrationerna och även det stilrena omslaget formgivet av Emilia Palmén.
Publicerad: 2021-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2021-08-02 13:46
Inga kommentarer ännu
Kommentera