I sin nya roman Som natten fortsätter David Ärlemalm på den inslagna vägen med att utforska den lilla människans utsatthet och utanförskap.

Om debutboken Lite död runt ögonen var plågsam läsning, så är hans nya roman Som natten sju resor värre. Jag kan inte påminna mig att jag blivit lika drabbad av värnlösheten hos en romangestalt sedan Anna Ringbergs roman Boys och det var ett bra tag sedan.

Spelplatsen är Högdalen söder om Stockholm, där romanens unga huvudperson Asynja har sitt hem på sjätte våningen i ett nedgånget höghusområde från miljonprogrammets tid.

Solen i hennes liv är den fyra månader gamla dottern Snäckan, som ännu inte fått något riktigt namn. Sambon Eddie är långt ifrån någon svärmorsdröm; han langar droger, brusar lätt upp, kommer och går lite som han tycker och tror på lättförtjänta pengar.

Eddie växte upp i ett idylliskt villaområde i Högdalen och Asynja klamrar sig fast vid förhoppningen att han ska ta sig i kragen och väcka sin pappas gamla hantverksfirma till liv, så de kan börja leva Svensson-liv.

Istället har Eddies drogaffärer gått snett och han har hamnat i en härva, som han inte förmår trassla sig ur. När Eddies kumpan Kevin dör och ett ungt par blir skjutna utanför en pizzeria i Hagsätra börjar mardrömmen på riktigt.

Asynja tillbringar sin vakna tid med att ta hand om Snäckan, städa lägenheten och ligga lågt för att inte reta upp Eddie i onödan. Det blir mycket cigaretter och skräpmat. Hon smygsuper för att hålla ”oron som gjutit sig fast i magen” stången. En och annan vinglig pubrunda med Snäckan i en bärsele på magen blir det också när Eddie är ute.

Trots att Asynja egentligen mår pyton lägger hon ut bild efter bild på den “lyckliga familjen” på Instagram och väljer att blunda för den fysiska misshandel som hon utsätts för. Först när Eddie planerar att använda Snäckan som sköld mot pistolkulor packar hon äntligen sin väska och flyr fältet.

Prosan är lågmäld och ordknapp, dialogerna rikliga och perspektivet helt och hållet Asynjas. Egennamnen verkar valda med stor omsorg; några efternamn bekymrar författaren sig inte om. Nutiden avbryts av återblickar på Asynjas delvis besvärliga uppväxt i Norrland.

Ärlemalm tycks ha hörsammat kritiken angående sin förra bok, då flera recensenter ansåg thrillerinslagen ovidkommande eller rentav störande. Fast den nya boken både innehåller brott och tre döda personer uteblir spänningen.

För egen del uppskattar jag att tempot stegras emellanåt. Eftersom karaktärerna uppehåller sig i kriminella miljöer, så känns det heller inte alltför långsökt.

Jag muttrade irriterat när Ärlemalms förra bok klassificerades som roman på biblioteket där jag arbetar, i stället för att inordnas i deckarhyllan. När det gäller placeringen av bok nummer två har jag däremot inga invändningar mot att den står bland skönlitteraturen.

Nu väntar jag otåligt på att få se var nästa bok hamnar och håller tummarna att det ska bli i deckarhyllan. Mera spänning efterlyses av en inbiten deckarläsare.