Tillhörigheten till familjen – hur stor plats vill man ge den i det egna personliga livet? Det är en av frågorna som väcks i mig när jag läser romanen Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor.

Av familjen Gabel återstår tre syskon, som nu är vuxna. Föräldrarna är döda sedan många år. Pappan valde att resa så mycket han kunde i sitt yrkesutövande och mamman var den som gjorde allt för sina barn innan sin död. Äldsta barnet i syskonskaran funderar på hur det kommer sig att hon känner ett främlingskap när hon närmar sig minnet av mamman, trots att hon tillbringat mer tid med henne jämfört med sina yngre syskon:

Charlotte Gabel var som ett hus där ljuset var tänt i vartenda rum. Allt var som det såg ut, det fanns inget utrymme för tolkning, inga vrår att gömma sig i, och Ea kunde inte befria sig från en girig önskan om att det skulle finnas något annat och mer än det som var tillgängligt. Deras mamma levde synbarligen sitt liv utan att en enda gång fråga sig själv om det kunde ha blivit annorlunda.

Genom funderingar som ovan får läsaren ett snabbt skissat porträtt av en mamma. Orden formuleras en kväll när Ea inte kan somna och är berusad intill illamåendets gräns. Något är under förändring i hennes eget liv och hon får inte grepp om vad denna förändring består i. Livet i San Fransisco är ingalunda glamoröst och hon har mot sina egna förväntningar besökt en clairvoyant. De övriga syskonen bor kvar i Köpenhamn. Sidsel ska resa till London för att reparera en staty på ett museum och Niels vandrar och cyklar för att hålla sina demoner i schack.

Romanens tidsomfång spänner över endast ett fåtal dagar och nätter. Idévärlden känns märkbart privilegierad, trots att flera av romanfigurernas materiella situation står inför en brant. Alla tycks vara starkt genomsyrade av idén att det såklart finns en möjlighet att välja något annat.

Idén om vad en familj är skildras med situationer som stundtals är dråpliga. Ensamstående Sidsel har sin sexåriga dotters ögon riktade mot sig när hon står och tittar i toaletten efter spår av springmask. Niels är brodern med en självkänsla att beundra. Han bekymrar sig inte ett dugg över att han saknar fast bostad och jobbar som affischuppklistrare utan regelbunden inkomst. Han vet att han är den perfekta morbrodern när systern frågar om han kan vara barnvakt åt sin systerdotter.

I syskonens liv finns människor som de knyter an till eller bryter upp ifrån. Jag gillar att möta deras handlingskraft som ges större plats än tvekan och ältande. Ibland är situationerna de halkar in i halsbrytande. Frånvaron av konsekvenstänkande är å andra sidan en förståelig strategi när förluster ur det förgångna poppar upp i ens inre.

De snabbt tecknade porträtten återkommer på flera ställen under berättelsens förlopp utan att individerna förlorar i djup. Till och med clairvoyanten med huset till försäljning som följd av en alldeles färsk separation får fäste i mig. Det är intressant hur Minor beskriver det inre hos personerna utan att förlora förankringen i den konkreta verkligheten.

Romantiteln är väl vald och väckte min nyfikenhet. Så småningom dyker hummerns sköld upp och fyller sin funktion som metafor. Inte heller den känns sökt eller som att författaren försöker briljera med sina bilder. Lusten att vistas i språkets värld som är både drömsk och full av vardagens trivialiteter varar från första sidan till den sista. Förutom detta har jag i min läsning sett något som nog ifrågasätter tanken om individens fria val.

Som variation till att välja bästsäljande romaner som vanligtvis finns i skyltningen på bibliotek eller hos bokhandlare, tycker jag att denna roman förtjänar både uppmärksamhet och många läsare.