I början av 2000-talet turnerade Lo Kauppi med en pjäs om sitt liv, om ätstörningarna, den alkoholiserade fadern, det egna drogmissbruket och om vägen mot något annat. Den hette Bergsprängardottern som exploderade och blev också en bok. Jag såg pjäsen och blev helt golvad, läste boken och tyckte inte alls att den var lika bra men när jag fick syn på en ny till största delen självbiografisk bok av henne var det självklart att läsa den.

Lena ligger på golvet på Arlanda och kvider. Hon har magen full av kondomer fyllda med amfetamin och nu har de spruckit, eller? Döden är nära och hon ber om en ny chans, ett nytt liv, och det får hon – eller två. För sedan är hon kluven i Lena och Lo. Lo gör klassresan som verklighetens Lo, får behandling, kommer in på Teaterhögskolan och blir skådespelerska som hon drömt om medan Lena stannar i skuggan, kämpar mot drogerna, samhället och sina odds.

Jag får en känsla av att ha läst mycket av det tidigare, i Bergsprängardottern som exploderade, men de dubbla vägarna tillför fler dimensioner. Hur det kunde ha varit och hur det blev. Men hur ”kunde ha varit” också är hur det blir för väldigt många. Hur valen man gör inte är så fria som man kan tro och hur de kan påverka en för resten av livet.

För Lena är allt en kamp, alltid. Hon reser sig upp gång på gång, försöker och är så nära men misslyckas. Hon hoppas och tror och vill men – Som läsare tvingas jag om och om igen känna ett ”men gör inte så” samtidigt som det är så tydligt varför hon gör, måste göra, som hon gör. Därmed inte sagt att Lo har det lätt – hon får också kämpa, banden till det förflutna är hårda, såväl fysiskt som psykiskt, men för hennes del väger det över åt rätt håll.

De finaste passagerna är de där Lo inser vart hon varit på väg hela tiden; först mot att berätta sin egen historia, sedan de ordlösas, de föraktade missbrukarnas historia. Hon har kommit ut på andra sidan och har orden, rösten och positionen. Hon ger dem liv och upprättelse och även i de djupaste svackorna skildras de med respekt och ömhet, medan det absurda i vissa system och regelverk framstår som just så absurt som det är.

Och det är då det blir större, när det får handla mer om det många av oss andra vet ganska lite om, det vi helst vill slippa tänka på. Kanske för att det är skrämmande hur nära en avgrund man kan hamna mycket fort, kanske för att det som förenar ändå är mer än det som skiljer. Lena och Lo, hon och jag.