En fysisk känsla fyller texterna i boken Tillstånd som gavs ut i början av år 2020. Årstiderna växlar. Det är ömsom lätt att ta sig fram i skogen, ömsom snårigt. Kläder blir blöta av regnet. Omöjliga är stockarna som ska baxas upp i klyvningsmaskinen. De är knotiga och fastnar som om de har en egen vilja.

Berättaren har lämnat den akademiska världen och längtar inte tillbaka. Han äger mark och tänker mycket på skogsbruk, så som den utformats för att ge största möjliga avkastning. Men mest går han i skogen. Han har virat ett måttband runt ett av träden för att kunna följa hur det växer. Ibland hittar han inte tillbaka till det utvalda trädet men ibland lyckas han. Då upptäcker han att måttbandet inte förflyttat sig alls. Omkretsen på trädet är samma antal centimeter som för flera månader sedan. Det tycks helt meningslöst att gå och titta efter och hoppas att något har hänt.

Ifrågasättandet av tillväxt och skogsindustrins modeller breder ut sig. Det borde gå att vara skogsägare med andra mål. Skogens ekologi skulle gynnas om där gavs plats åt annat än gran och tall. Varken inspektörer eller bygdens grannar låter sig imponeras av berättarens tankar. Han presenterar taffligt en motion på skogsägarmötet, vinner inte gehör på något sätt. Några vänner finner han inte heller bland skogsmaskinsförarna som får uppdrag att hämta de träd som valts ut för avverkning.

Läsaren får möta en syn på världen som är dyster och grinig i en sällsam blandning. Dock inte på det sätt som det yttrar sig i sociala medier med klick-alstrande rubriker som ska måla upp en samhällsordning av ondo med syndabockar av olika slag. I stället är det en butter gubbe av ett annat slag. Fram träder en människa som inte bryr sig om sitt varumärke. Inte heller intresserar han sig för effektsökeri.

Att bosätta sig någon annanstans och leva på ett annat sätt var en gång viktigt men beslutet kantas av återkommande tvivel. Han har alltjämt kontakt – om än motvilligt – med bekanta som fortsatt leva i staden med akademiska förtecken. Livet med fru och barn rullar vidare och han får kommentarer på sitt uppträdande. Barnen i familjen kritiserar sin far, eftersom de får leva med hans val att bosätta sig på landsbygden. Det är inte enbart negativt, menar jag. Ett barn som har möjlighet att klandra sin förälder har inte kuvats. Barnets grund är trygghet – hur motsägelsefullt det än kan låta (eller kännas) när den unga människan nyss fällt sin syrliga replik.

Skildringen blir både ett porträtt av en man och av vår samtid. Mellan raderna skymtar klimatengagemang och ett engagemang för människor. Trots att mannen inte ser poängen med att rösta i allmänna val handlar hans agerande om att han önskar ett förändrat samhällssystem.

Tjurskalligheten kan förväxlas med svartsyn. Ansträngningar som handlar om att hitta ett alternativ till skogsbruket med monokultur betyder nästan ingenting. Inte heller insatsen han och hans fru gör som fadderfamilj åt ensamkommande flyktingar.

Ändå betyder det allt.