I den lilla romanen Huset på Saint Pauls väg berättar Lise Tremblay om en kvinna, en författare i medelåldern som lever med sina föräldrar deras sista tid i livet.

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.