Det händer relativt ofta att jag väljer en bok enbart utifrån att titeln lockar mig. Utan någon som helst förkunskap om vilken sorts bok det är kan det onekligen bli spännande ibland. Är det ett skönlitterärt verk? En biografi? En essä?

Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks upplägget klart, vår författare älskar öar. Och låter oss följa med på resan. Gott så. Döm om min förvåning när kapitel nummer två behandlar Norra Sentinel, dit ingen lyckats åka utan att bli dödad av en mycket skeptisk lokalbefolkning. (Andersson har som tur var inte hybris och låter således bli att stiga iland på ön, till allas lättnad.)

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats.

Drömmen om en ö är en kärleksförklaring till öarna, till det säregna, till ett annat tempo långt bortom fastland och storstadspuls. Reseskildringarna är som en blandning av berättelse, historia och samhällskunskap. Det är en reflekterande berättelse där författaren hela tiden är synlig, något jag uppskattar som läsare. Det blir mer naket, ärligare. De egna reaktionerna och reflektionerna påverkar alltid en författare, det är lika bra att låta dem ta plats och sprida ut sig.

Jag antar att den känslan som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifiering av det främmande.

Boken tar oss till många olika typer av öar, från El Hierro via Gotland till Amorgon och fler stopp därtill. Närmare bestämt tio öar, en del har besökts många gånger, en del besöker han för första gången. På alla öar får läsaren utöver att lära sig en ordentlig dos historia stifta bekantskap med öborna. Genom möten får vi lära oss mer om hur det är att bo på dessa stundtals avlägsna platser.

Per J Anderssons kärleksförklaring till öarna är ingen bladvändare på det sättet att du läser den i ett sträck, utan passar bra i små bitar åt gången. Jag läser ett kapitel i taget, och blir förskräckligt sugen på att komma ut och resa. Gärna till en obebodd ö med en perfekt solnedgång.