Inspärrade i en cell sitter Shahrzad (ja, den Shahrzad) och en mycket ung kvinna. Det är hett och de får varken mat eller vatten – annat än det som droppar från ett rostigt rör och så flugorna, förstås. Redan där har vi passerat realismens gräns för armod men det är ändå det som är verkligheten, korrelatet. Är det nu eller länge sedan? Politiska strider, våld, saker man inte vill tänka på. Det är det Shahrzad och lyssnerskan tar spjärn mot, flyr från om man så vill.

Och den unga kvinnan bad:
”Berätta något otäckt för mig, så jag glömmer det andra otäcka!”

Det blir berättelsen om Fenet som rymmer från sin hemstad dagen före den efterlängtade och fasansväckande initieringen som gör en till människa. Hon flyr ut i skogen, finner en vän i ett djur med stora ögon och små, små tassar som precis liknar händer och möter så småningom en rik man från en annan stad, som gnistrar av juveler och välstånd – åtminstone i den finare Ovanstaden. Där är det andra regler som gäller och Fenet gör vad hon kan för att anpassa sig till dem men svårigheterna hopar sig.

I Vánhc är det vackert och väldoftande, så till den grad att lyssnerskan tröttnar, men ändå något hon är utsvulten på, liksom romantik – fast hon värjer sig mot erotik, medan Shahrzad finner ett visst nöje i att dröja just där.

Det är ett berättande med ständiga förhinder. Shahrzad är trött, in i märgen trött efter tusen sinom tusen berättelser. Minnesbrunnarna är djupare än förr, den kroppsliga och själsliga kraften på upphällningen. Och lyssnerskan har önskemål och klagomål, invändningar och åsikter. Det blir ett gnabbande och tjafsande, små konflikter och eftergifter, ursäkter och så småningom också ett samförstånd – och egna berättarförsök från lyssnerskans sida.

Deras dialog är på sätt och vis den verkliga historien, en historia om berättandets och fantasins makt och villkor. Den både bränner till, är rolig och hämtar associationer från allt möjligt men samtidigt känns det som om de ständiga avbrotten blir lite tröttsamma och som om de går ut över sagan. Faktum är, att ju längre det lider, desto mer känns det som om inte bara Shahrzad, utan även Inger Edelfeldt tröttnat på sin saga. Slutet kommer abrupt, för abrupt, tycker jag.

Språket är ålderdomligt och ordvalen speciella, med en blandning av verkliga och påhittade begrepp och namn för företeelser. Den fantastiska berättelsens element tas fram och används, ibland enligt de gängse reglerna ibland snarare tvärt emot dem.

Som läsare kan jag bli lite trött på avbrotten, som sagt, men samtidigt kan jag vila i de båda berättelserna. Jag kan njuta av beskrivningarna av allt utsökt vad gäller såväl naturens vyer som konsten, maten och drycken. Och jag kan le när det anspelas på andra historier, såväl dem som ingår i Tusen och en natt och helt andra, som Bibeln och Lille prinsen. Ja, vad skulle vi vara utan berättande och berättelser?