En ung kvinna funderar på livet och i viss mån litteraturen. Hon tänker på män hon har haft förhållanden med, eller bara dejtat, lärare hon haft och psykologer hon gått hos. Titelns en gång kände jag återkommer som ett oregelbundet omkväde i den glesa texten, där varje mening oftast utgör ett eget stycke.

Kapitlen inleds med journalanteckningar, den multimodala rehabiliteringsjournalen, i det typsnitt som sådana alltid skrivs med i litteraturen. De presenteras i omvänd kronologisk ordning men tillför mycket lite till den övriga texten. Ja, hon mår dåligt och det finns möjliga diagnoser. Ja, hon har gjort det mycket länge.

Tyvärr känns det mestadels ytligt och inte särskilt intressant, och när texten sedan berör skrivande i terapeutiskt syfte – ja, då har det autofiktiva gått varvet runt och jag tänker mest att det stämmer i det här fallet, eftersom det är svårt att läsa texten som något annat när berättarjaget och författaren har så mycket gemensamt.

Konst är sällan bra om det skapas i terapeutiskt syfte, sa en gemensam vän till p. och mig.
[---]
Hemma skrev jag om allt i terapeutiskt syfte.

Själva sättet att skriva kommenteras också:

Jag trodde att det tydde på lathet att älska tunntryckt, fragmentarisk prosa, något som kunde ätas upp på en kväll, stickas in under huden som insulinnålar.

Jag trodde det tills jag lyssnade på ett program där Jonas Hassen Khemiri sa at vi kanske missuppfattat hur långa romaner ska vara.

Han sa att han älskade romaner som var som ett knytnävsslag.

Men återigen faller det på att det som levereras här inte är knytnävsslag eller ens något som bränner till. Det blir bara en kombination av pretention och försvarsläge.

Det som stannar kvar är dock något jag inte visste tidigare, och det återkommer jag till i tankarna:

Efter att jag hört om det rann den aldrig av mig – vetskapen om att det finns ett stort gasmoln i rymden fyllt med etylformiat.

Att etylformiat är samma ämne som ger hallon dess hallonsmak.

Molnet, som heter Sagittarius B2, består av nybildade stjärnor och är 150 ljusår brett.

150 ljusår är ungefär tre miljoner gånger solens volym, läste jag sedan på Wikipedia.

Att ett avstånd plötsligt blir volym, som om författaren inte alls förstår vad hon skriver om försöker jag bortse ifrån men det känns samtidigt så symptomatiskt. Hon samlar kunskap, eller serveras den av människor i sin närhet, men den bottnar inte. Hon söker tröst och svar hos andra författare men även om det ger henne lindring ger det inte någon direkt relief till historien i sig.

Hon kanske kände någon, kände många, men får inte mig att känna någonting.