På senare år har man kunnat konstatera att de nazistiska kvinnorna spelade en mer aktiv roll i det tyska krigsmaskineriet än man tidigare anat.

Även om regimen önskade se de tyska kvinnorna “kedjade” vid spisen, gjorde kriget det nödvändigt att också den kvinnliga arbetskraften nyttjades inom jordbruket, på fabriker och kontor, i koncentrationslägren etcetera. I synnerhet när krigslyckan så småningom vände.

I ämnet på svenska kan den som vill ta del av Wendy Lowers bok Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst (2014) samt Anna Maria Sigmunds trilogi Nazisternas kvinnor (2001-2004). Enskilda kvinnor har också porträtterats i Carin Göring skriver hem (1990) av Björn Fontander, Eva Braun: kvinnan som älskade Hitler av Heike B Görtemaker (2012) samt Magda Goebbels: en biografi (2013) av Maria Wölner-Hanssen.

Ser man till den totala bokutgivningen om andra världskriget är utgivningen naturligtvis försumbar, vilket den brittiske författaren James Wyllie tagit fasta på. Han finns tidigare representerad på svenska med en intressant bok om de väsensskilda bröderna Göring. Denna gång synar han nazistpamparnas hustrur i sömmarna. I Nazisternas fruar: Tredje rikets mäktigaste kvinnor är det främst Gerda Borman, Magda Goebbels, Carin och Emmy Göring, Ilse Hess, Lina Heydrich samt Margarete Himmler som figurerar, men även många andra kvinnor med nazistsympatier passerar revy. Hitlers flickvän Eva Braun finns förstås med på ett hörn, men hennes profil ser lite annorlunda ut än nazisttopparnas fruar.

Det är lätt att få för sig att SS-männens fruar kände samma fascination inför sina män som kvinnor vilka förälskar sig i mördare och andra förbrytare i våra fängelser. James Wyllie tar mig emellertid snabbt ur den villfarelsen, då han påpekar att flera av kvinnorna till och med var mer fanatiska och antisemitiska än sina män. Inte någon av dem framställs som ett blåögt offer.

Gemensam nämnare var deras totala hängivenhet för Führern. De fick inte officiellt delta i politiken, utan deras inflytande var av informellt slag. De flesta kom från välbärgade familjer och drogs tidigt till Hitlers läror och karisma. Så träffade till exempel den adliga Gerda Buch (senare Borman) “farbror Adolf” redan i de tidiga tonåren. Eftersom hennes far var yrkesmilitär kom hon att träffa Hitler ofta. Gerda blev om möjligt mer fanatisk än fadern.

Ett annat exempel är svenskan Carin Fock, gift von Kantzow, som avgudade Hitler och var övertygad antisemit redan innan hon träffade Göring. Jag tänker att hon växte upp i en miljö där det föll sig mer eller mindre naturligt att ansluta sig till det nazistiska tankesättet. Det sägs att det var Carin som fick Hermann att gå med i rörelsen.

Ilse Hess var med och redigerade det första utkastet av Mein Kampf, som Hitler författade i fängelset efter den så kallade ölkällarkuppen 1923, då nazisterna misslyckades med att ta makten.

Lina von Osten förälskade sig i Reinhard Heydrich, som till skillnad från de övriga nazitopparna motsvarade den ariska idealbilden, då han var blond och atletiskt byggd. Även Lina hävdade att det var hon som omvände sin man till att bli nazist.

Det var viktigt för führern att han åtminstone såg ut att leva ensam, endast hängiven sitt folk. I själva verket hade han sin hemliga älskarinna Eva Braun. Hon var ung, blond och atletisk, men rökte, sminkade sig och följde modet. Hennes intresse för politik var lika med noll och hennes tillvaro strängt reglerad av Hitler.

Führern var också mycket förtjust i Goebbels fru Magda. Det var hon som fick rollen av rikets första dam under hans tolv år vid makten, med viss konkurrens från Emmy Göring. Magda var sjubarnsmor och mycket stilig. Hon och barnen syntes ständigt i tidskrifter som exempel på den perfekta nazistfamiljen. Samtidigt som man gjorde allt för att få de tyska kvinnorna att bli hemmafruar, föda många barn till Hitler (den som fick åtta dekorerades exempelvis med en guldmedalj) och klä sig traditionellt använde gräddans fruar gärna lyxvaror och smink.

Vid krigsslutet var det många som begick självmord. Kvinnor i Berlin bar med sig cyanidkapslar eller rakblad i handväskan. Magda Goebbels och Eva Braun (34 år gammal) valde döden tillsammans med Hitler.

De övriga nazistfruarna kom lätt undan. De ursäktade sig med att de inte förstod sig på politik. Emmy Göring fick ett kortare fängelsestraff. Vissa kom att förbli hängivna nazister hela livet, liksom deras barn. Lina Heydrich gav aldrig upp sin övertygelse och skrev en bok om sin make. Ilse Hess kämpade för att få sin man frigiven från Spandau.

Emmy Göring och hennes dotter Edda kände sig förbittrade över att Görings konstsamling beslagtagits. Både hon och dottern ansåg att Göring var oskyldig och att hans brott endast bestod i att han varit lojal mot Hitler. Edda levde livet ut i en nynazistisk miljö.

Jag tänker att det går att dra paralleller till IS-kvinnorna idag. De tilläts heller inte spela någon framträdande politisk roll offentligt. Deras uppgift var att föda barn, som skulle indoktrineras. De hävdar nu att de ingenting visste, liksom de kvinnliga nazisterna efter andra världskriget, och riskerar att slippa undan lika lättvindigt.

Boken är upplagd så att författaren går igenom de stora händelserna i kronologisk ordning. Alltifrån nazisternas väg till makten till det bittra slutet och efterspelet med Nürnbergrättegångarna. Inga egentliga förkunskaper behövs. Bokens svaga punkt är att vi därmed får följa kvinnorna parallellt, vilket tenderar att bli rörigt och gör att jag många gånger har svårt att hålla isär dem. Faktum är också att boken i själva verket handlar nästan lika mycket om de äkta männen(!). Författaren har antagligen känt sig tvungen att beskriva sammanhangen, men det känns likväl frustrerande för läsaren.

Inte desto mindre ger Wyllie en livfull skildring av livet bakom kulisserna. Porträtten av kvinnorna ger viktiga inblickar i nazismens tankevärld. För att återknyta till den något provocerande rubriken vill jag därför hävda att det kan finnas fog för en bok som denna.