Gro och Mina är tolv år, går i samma klass och är bästa kompisar. Deras vänskap har, åtminstone när vi möter dem, en fast form med fasta roller: Mina förälskar sig i den ene killen efter den andre, pratar oupphörligt om dem med Gro, som skriver rim om dem och ibland kärleksbrev till dem åt Mina.

Precis som mamma hjälper skådespelare på teatern med deras repliker, har jag hjälpt Mina med att skriva meddelanden till alla killarna i klassen. En slags kärlekens sufflör, det är jag det. Håller mig helst i bakgrunden.

Så kommer en ny kille till klassen och skakar om den här dynamiken. Genast när Josh Johansen dyker upp i klassrumsdörren känner Gro det som om hon blivit påkörd av en oljetanker (det här utspelar sig trots allt i Norge). Naturligtvis utgår Mina ifrån att det är hon som ska vara kär i och ha första tjing på Josh. Precis som hon utgår ifrån att hon har rätt till den bästa rollen när klassen ska sätta upp pjäsen ”Balders död”.

Men den här gången ställer inte Gro oreflekterat upp. Varför ska hon alltid vara bifiguren i en berättelse som hela tiden kretsar kring Mina och hennes känslor?

Som vuxen läsare upplever jag det som lite sorgligt, men förmodligen rätt realistiskt, att tjejernas relation kretsar så mycket kring killar, och att det som får Gro att äntligen ifrågasätta Minas översittarfasoner är hennes egen relation till en kille. Jag tvivlar på att den här mellanåldersromanen riktigt klarar Bechdel-testet, ni vet, det där med att kvinnliga karaktärer ska prata med varandra om något annat än män.

Något som är lite fint är att Gro får stöd av sin mormor, en egensinnig, pensionerad domare, och deras på hundrastgården nyfunne vän, hundsalongsägaren Even. Båda blir snabbt engagerade i klassens teaterproduktion, där den homosexuelle Even naturligtvis blir en fabulös kostymör. Här kommer också tjejernas relationer till Josh, liksom mormoderns till hennes stora ungdomskärlek, att ställas på sin spets lagom till premiären.

Jamen, ni hör kanske att jag har lite svårt med klichéerna. Det här är någon sorts mellanstadie-feelgood som kanske hade känts fräsch för tio-tjugo år sedan, och jag är lite frågande till varför man valt att översätta den till svenska. Jag tror dock att den kan vara användbar för den som vill diskutera relationer med barn i mellanåldern, inte minst kompisrelationer och synen på det motsatta könet – för tjejernas kamp om killar som någon sorts endimensionella objekt är ju inte heller alltför fräsch av dem, även om det kanske är så man börjar? Hur ytlig är kärlek överlag? Hur ytlig kan den vara och fortfarande kallas kärlek?

Det här sammantaget gör ändå att detta är en bok som jag faktiskt funderat en hel del kring sedan jag läste ut den.