Recension

: Lejonburen
Lejonburen Ulrika Kärnborg
2021
Natur & Kultur
6/10

Spelets fånge

Utgiven 2021
ISBN 9789127142480
Sidor 384

Om författaren

Ulrika Kärnborg (född 1969) är journalist och författare och har arbetat för bland annat Dagens Nyheter och Expressen. Hon har skrivit essäsamlingen Stjärnfallet (2003), romanerna Myrrha (2008) och Som om (2010) och fackböckerna Fredrika Bremer (2001), Vad är litteratur? (2012) och Klickokratin (2015).

Sök efter boken

I lejonburen sitter Kristina, till döden trött på det politiska spelet där hon är den främsta pjäsen men också en black om foten. Hon är den fångna lejoninnan, det övergivna barnet, den bildade och intelligenta kvinnan, den märkliga drottningen, det potentiella avelsstoet, den mäktigaste men också den maktlösa. Hon är ensam, som alltid ensam.

För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Saga Nordwall

Publicerad: 2021-08-17 00:00 / Uppdaterad: 2021-08-16 18:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8552

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?