Man vill brista ut i ett jubel, allt är förändrat, målet är nått och det borde vara fantastiskt men att ge ut en bok blir inte alltid som man tänkt sig.

Här handlar det om författaren som antihjälte, som totalt antiglamourös sidoperson. En ung kvinna, eller inte så väldigt ung längre, men fortfarande med ena foten kvar i barndomen. Magisterexamen, många års hårt arbete och bokkontrakt hjälper inte när man inte har man och barn. Åtminstone kan det kännas så. Ett bröllop eller barndop är något helt annat än en bokrelease och ändå. Men ändå.

Författaren i den här romanen skriver om sin roman, alltså debutboken i romanen, att den handlar om skam och det är mycket av det även här. Skammen i att inte riktigt räcka till i andras ögon – eller att inte tro att man gör det. Att föräldrarnas slagskugga förmörkar så mycket och hela tiden leder till känslan av att inte vara någon, vara något. Och ändå finns något annat där; en inre stolthet och självmedvetenhet – hon har skrivit en bok, hon har fått den utgiven, hon har fått säga det hon ville, hon är nöjd. Men alla andra fastnar i försäljningssiffror och recensioner, eller i sina egna liv.

Det händer nästan ingenting, ett alldeles vanligt och vardagligt liv som lunkar på i stilla mak, parallellt med att sälja sig själv, att sälja sin bok, att sälja sin själ. Författarträffar, författarförbundet, byggandet av den egna författaridentiteten.

Hon går med och mot, vacklar, tar sats, protesterar och sakta, sakta förändras något och så blir detta år i debutantens liv till såväl utvecklingsroman som samhällskritik och därtill diskbänksrealism i kulturmiljö. Det är tvära kast mellan lågmält sorgligt och uppfriskande skarpt, syrligt och roligt, samma tvära kast som i berättarjagets tankar om sig själv och andra.

En litteraturmänniska tar kontakt, hon säger att hon gillar min bok och föreslår en träff. [---] Hon säger att hon tröttnat på litteraturvärlden. Recensionerna är dåliga, redaktörerna ena kappvändare och författarna gnälliga latmaskar och alldeles för överkänsliga. Varför klagar de över recensionerna? undrar litteraturmänniskan. Varför börjar de inte jobba i kassan i någon affär om de har slut på pengar? [---] Senare erkänner litteraturmänniskan att hon också tänkt skriva en bok en dag. Bara hon hinner för alla andra jobb och brådskande uppgifter. Hindrar det dig att du vet så mycket om litteratur? undrar jag. Tvärtom, säger litteraturmänniskan. Hon berättar att bokvärlden har gjort henne cynisk. Hon är säker på att hon kunde skriva bättre än allt det skräp som passerat genom hennes händer. Okej, säger jag och sitter tyst en stund. Jag skulle vilja säga låt oss träffas igen när du har börjat. Eller egentligen inte. Utan snarare låt oss träffas när du skrivit klart och visat upp din text offentligt, trots att skammen svidit i dina inälvor, och sen dessutom läst ett par nedgörande recensioner av verket. Vi ses sen och pratar mer. Då kan vi se hur förståndigt och vuxet du förhåller dig till saken. Till dess, jobba väl och lycka till. Men givetvis säger jag inget. Det vore bara dumt.

Boken är skriven på finska och jag har läst den i svensk översättning men för mig ter den sig finlandssvensk och jag börjar fundera över om det gör någon skillnad. Orden och uttrycken placerar mig direkt i vårt östra grannland men finns det något med valörerna som ändå skiljer? Jag vet inte.