Äntligen gav jag mig i kast med klassikern Siddhartha av nobelpristagaren Herman Hesse. Den lilla boken hade stått och väntat i bokhyllan ett tag.

Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill säga på 400-talet före kristus.

Siddhartha är älskad av sin far och av sin mor, av kvinnorna i byn och framför allt är han älskad av sin vän Govinda. Ändå är han inte tillfreds. Trots att han framlever sitt unga liv i en andligt harmonisk tillvaro, är det något som skaver.

Att finna urkällan i ens eget jag, var vad Siddhartha ville göra och han anade att han inte kunde lyckas på sin hemort.

Romanen om Siddhartha börjar med denna paradox. Ynglingen söker den fullkomliga harmonin, men kan inte göra sig fri från misstanken att nuläget inte för vidare mot målet och alltså inte är ändamålsenligt. Att uppgå i världsalltet och på så vis bryta det evinnerliga kretsloppet, är Siddharthas mål. Han vill undslippa ”den dystra sinnevärlden”. Tillsammans med Govinda slår han följe med samaner, fattiga skogsmunkar.

Med själen samlad och pannan strålande av den klara tankens glans.

I berättelsen finns som sagt fadern och modern och hjälten som ger sig ut i sökandet. Här finns också heliga män, skökan, köpmannen och även färjkarlen: alla roller man finner i sagans värld. Mot detta potentiellt drömska står Herman Hesses mästerligt enkla och klara språk. Det känns som kallt vatten sprunget ur en källa med oändligt siktdjup. Jag kommer att tänka på en annan nobelpristagare, Pär Lagerkvist, när jag läser Hesses porlande meningar.

Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den!

Nils Holmberg gjorde den svenska översättningen till den första svenska utgåvan som kom 1946, samma år som Herman Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur. Översättningen står sig än.

Nu är det sekulära tider. Kan en berättelse som denna locka någon? Jo, sannolikt. Jag gick nyligen en meditationskurs. Deltagarna hade alla möjliga mål med meditationen. Någon berättade om sömnproblem. En annan ville få bukt med stresskänslorna. Flera längtade efter något annat än timme ut och timme in över mobilskärmen.
Under kursens gång kom även andra, mer andliga bevekelsegrunder fram, tyckte jag mig märka: en bättre förmåga att vara närvarande, eller något i den stilen. Kanske är samtiden inte så likgiltig ändå inför frågor bortom det rent materiella?

Siddhartha är en bildningsresa. Svaren finns där, inuti oss hela tiden. Men det är inte förrän vi är mogna att stänga av mobilen och lyssna inåt som insikterna framstår i klar dager.