I juli 2002 var jag i Zürich och besökte en stor utställning om Hermann Hesse, som fanns på Schweizerisches Landesmuseum, med anledning av att det då var 125 år sedan han föddes. Med denna intresseväckande minnesutställning i tankarna, har jag nu några år senare läst hans roman Demian, berättelsen om Emil Sinclairs ungdom i svensk nyöversättning.

Demian är en utvecklingsroman fylld av symbolik och skriven under inflytande från bland andra Carl Gustav Jungs och Friedrich Nietzsches läror och teorier. I Hans Levanders bok Hermann Hesse – en outsiders väg från 1983, beskrivs symboliken i romanen ingående och där har jag också hittat bakgrundsinformation.

Demian skrevs redan 1916-17 och skickades till förläggaren Samuel Fischer på hösten 1917. Titeln var då Demian, historien om en ungdom av Emil Sinclair. Hesse valde alltså att ge ut romanen under pseudonym. Den gick först som följetong i tidskriften Neue Rundschau på våren 1919 och utkom i bokform på sommaren samma år. Hesse använde sig av en pseudonym eftersom han tyckte att boken var ett intimt personligt dokument. Men huvudorsaken var att han slagit in på nya vägar som konstnär och förkunnare och han ville inte avskräcka krigsgenerationen, den yngre publiken, från att läsa boken. Han trodde inte att den hade velat lyssna till vad en medelålders, populär, borgerlig författare hade att säga.

1916 gick Hermann Hesse i psykoanalys för första gången. Orsaken till detta var att han drabbades av en kris och en depression. Hans fru hade blivit psykiskt sjuk och han tvingades utackordera sina tre söner till släktingar, dessutom avled hans far. På en kurort genomgick Hesse en psykoterapeutisk behandling av Carl Gustav Jungs elev Joseph Bernhard Lang (porträtterad i Demian som Pistorius) vilken hjälpte honom ur den akuta depressionen. De jungianska teorierna fick i fortsättningen stor inverkan på Hesses författarskap och själsliga utveckling.

Efter att ha upplevt den psykoanalytiska behandlingens goda inverkan började Hesse skriva Demian. Huvudpersonen är Emil Sinclair som växer upp i ett mycket välordnat och tryggt hem, men han får undan för undan möta ondskan och farorna utanför hemmet. Under skoltiden lär han känna en skolkamrat, Max Demian, som är annorlunda, mogen, full av levnadsvisdom och som det tycks magiska krafter. Sinclair beundrar honom mycket. Demian hjälper Sinclair, blir hans vägvisare, fostrar honom andligt, lär honom om livet och dess psykologi, får honom att tänka nya tankar, som leder honom till omprövningar. Demian visar på att svaret på Sinclairs frågor om vilken väg han ska gå för att nå självförverkligande finns inom honom själv. Det är Nietzsches "amor fati"(kärleken till det egna, individuella ödet) som Demian försöker lära honom.

Senare hittar Sinclair ytterligare en vägvisare, det beskrivs så här:

Jag fann vid den tiden en egendomlig tillflykt – av en "slump", som man brukar säga. Men sådant sker aldrig av en slump. När en människa finner något som hon är i stort behov av, är det inte slumpen som visar henne vägen, utan hon själv, det är hennes egen längtan och ett inre tvång som leder henne rätt.

Romanens gestalter kan man se som symboler, som urbilder, det som Jung kallar arketyper. Och man kan se dem som projektioner, som delar av Sinclairs eget jag. Men även om man skulle bortse från all symbolik och alla tolkningar som går att göra, så är romanen ändå fascinerande och mycket stämningsfull. Den är mystisk och drömsk. Eftersom bokens berättelse ligger så nära Hesses egna upplevelser och utveckling är det särskilt intressant att följa Sinclairs sökande efter mening och bestämmelse i livet. Han rör sig i olika städer, tar sina promenader och möter människor, som påverkar honom på avgörande sätt. En kvinna som kommer att ha stor betydelse för honom säger: "Hem kommer man aldrig … Men när själsfränders vägar möts, tycker man för ett ögonblick att hela världen är ens hem." Det är levande berättat, man vill veta mer, det är högstämt, andligt och romantiskt, det är precis som det ska vara. Och det är mycket levnadsvisdom som levereras. Romanen förmedlar, enligt Jung, hur viktiga nattliga drömmar är och att de har ett budskap. Demian berättar om en dröm och tillägger: "Ingen drömmer om något som inte angår honom".

Vägvisaren Pistorius säger:

Det vi ser omkring oss, är detsamma som det vi har inom oss. Det finns ingen annan verklighet än den vi har inom oss. De flesta människors liv är så overkliga därför att de betraktar de yttre fenomenen som hela verkligheten och inte alls lyssnar till den egna inre världen.

I slutet av romanen, då första världskriget bryter ut, och både Sinclair och Demian tvingas gå ut i kriget, framför Hesse stark kritik mot Västerlandet, Europa och inte minst Tyskland, mot materialismen, industrialismen och krigshetsen. Han såg den djupa själsliga nöd och det andliga förfall Europa hamnat i: "Europa hade vunnit hela världen men förlorat sin själ."

Hoppet finns ändå att efter kriget kommer människans vilja vad gäller framtiden att visa sig och det kommer att uppstå nya idéer och ideal. Här ser man att Nietzsches övermänniskofilosofi haft inflytande på Hesse, då han i romanen skriver om hur de unga männen hoppas på en framtidens elit som ska leda mänskligheten vidare och vara bärare av en ny tids ideal. Demian menar att han och Sinclair tillhör de utvalda.