De intensiva tonåren brukar innehålla de första kvälls- eller helgjobben. Den lilla världen med föräldrar och syskon minskar i betydelse. Bland andra vuxna kan man hitta en förebild eller i vissa fall en person att ta avstånd ifrån, erfar Nathaniel i romanen Lyktsken.

England är spelplatsen och det som ter sig lite märkligt är att Nathaniel och hans syster Rachel blir lämnade för att klara sig själva ett år. Mamman och pappan ska nämligen till Singapore ett år. Barnen skrivs in på internatskolor. Allt är genomtänkt, åtminstone sett ur föräldrarnas perspektiv.

Ja, de är inte kloka engelsmännen, tänker jag fördomsfullt, fortsätter läsa nästa sida … och sen slukas jag.

Nathaniel har nyss fyllt fjorton. Hans syster är nästan två år äldre och de upplever en bitterljuv frihet i att föräldrarna överlämnat dem i händerna på en manlig bekant. Internatskolelivet är bara en parentes och de lyckas omvandla skolgången till dagskola. Gäster besöker familjens hus där ungdomarna bor tillsammans med sin förmyndare. Många har udda erfarenheter men håller samtidigt ett öga på det föräldralösa syskonparet. De får följa med på strapatser med smuggling av greyhoundhundar. De lär sig att promenera utan rädsla i skogarnas mörker och navigera på Themsen med dess utlöpare i ett invecklat kanalsystem. Handlingar visar sig kamouflera uppdrag som jag (eller Nathaniel) inte hade en aning om.

Tillbakablickandet och berättandet sker från en senare tid i Nathaniels liv. Han kartlägger ”ungdomsårens milsvida vildmark” med hjälp av bedrägliga minnen och sitt arbete i ett statligt arkiv. Den enda han inte finner mer upplysningar om är ungdomskärleken Agnes.

Skildringen av ovanliga aktiviteter direkt efter andra världskriget är häpnadsväckande. Berättelsen inrymmer också en studie i vad hemlighetsmakeri har för effekt på människor – eller samhällsinstitutioner. Statsmakterna bidrog diskret till en begravnings praktiska arrangemang och ett kortfattat tack i dödsrunan. Sedan glömska. En anställd i statens säkerhetstjänst må vara viktig men nästan viktigare är att dölja spåren av hens arbete.

Ofta är jag helt betagen av författarens vackra prosa. Den rör sig i en mjuk rytm som påminner om en säker dansörs rörelser. Stilen passar fint i sökandet efter den sanna kartan över ett par föräldrars liv – och en ungdomstid när det egna jaget formades.