Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka slitningar det blev, hur osäker jag var över vem som tyckte om vem mest egentligen. Inte minst för att jag ofta blev vald i andra hand. Det passade bäst att leka med mig när den andra kompisen var sjuk liksom.

Nåväl. I den här boken är det Zorona som kommer hem från en semester i Bosnien med sin familj. Under hela flygresan växer av någon anledning osäkerheten över vilken relationsstatus hon kommer ha med sin bästis Luna när hon kommer hem. Hon svarar ju inte på sociala medier. Har hon träffat någon annan?

Zorona hinner inte ens packa upp, innan hon kastar sig på cykeln på väg till Luna för att kolla hur läget verkligen är. Och i en 11-årings huvud är det i stort sett katastrofläge. Lunas gamla bästis Hanna, har kommit tillbaka från Norge (på grund av sina föräldrars skilsmässa) och det är de två Zorona möter i dörren när hon plingar på. Pulsen går upp till max. Hur kommer det här funka?

Här blir boken något av en bladvändare måste jag säga. Den är skickligt disponerad och man vill hela tiden veta vad som kommer hända härnäst. Det är ett ständigt pågående medvetandeflöde av oro och förhoppningar i Zoronas huvud, hur hon ska hantera sina relationer, och så småningom kommer dessutom en kille in i bilden – Melvin.

Han verkar imponerad över Zoronas skicklighet i de onlinespel på nätet flera av eleverna i deras gemensamma klass ägnar sig åt, och Zorona blir nog lite charmad av att Melvin är imponerad av hennes spelskicklighet.

Jag tyckte nog boken haltade lite i början. Dialogen kändes krystad och inte alls som man pratar, men relationskonflikterna mellan Zorona, Luna, Hanna och Melvin tycker jag författaren Emma Askling hanterar på ett mycket ömsint och trovärdigt sätt några sidor in i boken. Jag blir inte ett dugg förvånad när jag läser nånstans att Askling själv arbetat med barn.

I början undrar jag också vad hon ska göra av det faktum att Zoronas familj är från Bosnien och att Zoronas mammas nya kärlek är en kvinna. Men det visar sig bara bilda kuliss till det som är huvudfokus här – ungarnas relation. Gott det. Det renodlar berättelsen mer.

Kapitel 9 är en liten minor classic i sig. Läs det först, om du vill ha ett hum vad boken går för.