Någon gång för länge sedan läste jag Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans. Inte vet jag när, men det var någonstans mellan millenniebuggen och millenniumtrilogin, typ. Jag älskade den. Jag tyckte att Gavalda var ett geni. Efter att ha läst en ny novellsamling av henne så är jag inte så säker längre.

Jag vet inte just om det finns något tema i Jag vill berätta något för dig – ensamhet kanske. Eller det titeln antyder: en serie väldigt enträgna berättare, med en benägenhet att hålla monologer. Någon arbetar i en djuraffär och har ångest över att binda sig. Någon är ledsen för att hans hund ska dö, men sörjer kanske egentligen snarare sin son som dog ett par år tidigare. Och alla är de förbannat babbliga. Så här till exempel:

I åtta år. Sexan, sjuan, sjuan igen, åttan, nian, första, andra, tredje året på gymnasiet. Det är mycket, åtta år. Det är en bit av barndomen, och en hel tonårstid. En hel tonårstid som tillbringades med att räkna dagarna. En fin start i livet, eller hur? Jag kommer från en militärsläkt. Armén. Fallskärmsjägare. Vid det fallskärmsburna husarregementet med gamla anor. En förfader vid Valmy, en annan i Sevastopol, en gammelfarbror i Verdun och både farfar och morfar i Ardennerna i maj 1940. Med fler liv på samvetet dör du. Omni si perdas famam servare memento. ”Om du har förlorat allt, minns då att äran återstår.” Det är deras valspråk. Va? Det slår liksom om stämningen, inte sant? Jag heter Mathilde men mamma var tvungen att kämpa för att få igenom det namnet, det kan nämligen härledas till Matilda av Sachsen och hon var ju tyska.

Det där var bara en tredjedel av ett stycke. Det fortsätter på samma sätt, och jag förmår inte att uppbåda något större intresse.

Här och där dyker det upp små glimtar av genialitet trots allt. Små formuleringar, små koncept. Bara frasen ”Det ogripbara föraktet hos den som vet med sig att hon är vacker”. Eller (i samma novell, som handlar om huvudpersonens djupa kärlek till någon som är mycket yngre och väldigt annorlunda) ”vad gör jag här? Med min djupa kärlek och min tweedkavaj?”

Men det hjälper inte, för den där novellen med de smarta formuleringarna slutar i någon slags besynnerligt obehagligt plot twist där föremålet för berättarens kärlek visar sig vara hans femåriga dotter. Kanske vill Gavalda ha något sagt om den trope vi har i västerländsk kultur där vi hyllar kärlekshistorier mellan äldre män och infantiliserade unga kvinnor. I så fall är det väl smart, antar jag, men ändå obehagligt.

Den mest frustrerande novellen är en evighetslång självömkande historia om en affärsman som tycker synd om sig själv för att han jobbar så mycket. Jag himlar med ögonen så mycket under läsningen att jag får migrän.

Just nu sitter jag på ett tåg och har inte tillgång till Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans. Men när jag kommer hem ska jag bläddra i den och ta reda på om a) jag hade fruktansvärt dålig smak för något decennium sedan, eller b) Gavalda helt och hållet har tappat stinget.