När jag öppnar boken skådar jag en karta. En karta över en sagolik ö. Oändlighetens hav, Tunga axlars berg, Rusande floden och Förstenade skogen är bara några av platserna runt om och på Tusen stjärnors ö. En ö som ligger belägen under tusen stjärnor.

Du kanske tror att alla barn älskar att fylla år och vill fylla år jämt? Men så är det inte, inte för mig i alla fall. För den 22 december är inte bara dagen då jag föddes. Det är också dagen då min mamma dog.

Tigris och hennes pappa Milo har precis flyttat till en ny lägenhet men Tigris saknar mammajacket i golvet i den gamla lägenheten. Ett jack som uppkom när hennes mamma Lyra tappade en blomkruka i golvet. När Tigris var ett år förlorade hon sin mamma i en bilolycka. Sedan dess har det bara varit Tigris, hennes farmor och pappa. En pappa som jämt sitter och stirrar in i det tomma akvariet och aldrig vill prata. Det gör Tigris arg. Hon som inte har några minnen av mamma och vill veta hur hon var och vad hon gillade.

Samma dag som Tigris fyller 11 år hittar hon en låda i sitt rum med sin mammas namn på. Lådan tar med henne till Tusen stjärnors ö. Där träffar hon den musikaliska Ariann, ett får som heter Varg och Leo som vaktar fåren. På ön finns även spår av Tigris mamma. Som alla sagor finns där både ljus och mörker. På ön finns även Skuggan som släcker en stjärna varje natt. Stjärnor som ger ön liv. Tillsammans med Ariann och Leo måste Tigris hitta ett sätt att stoppa Skuggan innan alla stjärnorna slocknat.

När jag läser Tusen stjärnors ö förs tankarna till Allrakäraste syster och en annan briljant författare, Astrid Lindgren. I Lindgrensk anda är det huvudkaraktären, ett barn, som för ordet och på sina ställen talar direkt till läsaren.

Det som hände sen kan jag inte förklara. Jag har så klart hört sagor och jag har läst böcker om spännande äventyr som börjar just såhär. Men jag trodde aldrig att det kunde hända på riktigt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Det låter helt sjukt, jag vet det. Men du måste ändå tro mig: Jag åkte till en annan värld.

Karinsdotters språk är stämningsfullt och lätt och lämpar sig väl till högläsning. Språket flödar av poetiska attribut: Ovanför Oändlighetens hav var det ”…som om molnen hade klätt mörkret med sitt finaste silver.”, ”En källa slog ut som en blomma i berget och från den rusade floden över ön som en blommas stjälk möter jorden.” och ”Natten här är full av drömmar och tusen stjärnor”. Men när Tigris och de andra barnen pratar är det ett barns röst vi får höra ”– Okej, du är äldst, sa han. – Hur mycket äldst? sa jag.”

Berättelsen är placerad på den fiktiva grekiskinspirerade ön och i vår värld och är full av stjärnor, sång, gosedjur, körsbärskärnor och andra vanliga magiska ting men även sagoting som lägereldar, stjärnstenar och vidunderliga fiskar. Sceneriet påminner om Lindgrens världar. Det är en förtrollad plats att befinna sig på under 271 sidor.

Solen var röd som ett körsbär när den gäspade och lutade sig ner mot horisonten.

Och mina kinder var stundtals våta av tårar. Det är inte bara en berättelse som är sorgsen utan den är också hoppfull. Det är en vacker berättelse om hur sorgen och saknaden efter bortgången av närstående påverkar personer på olika sätt och hur man tillsammans kan läka själen igen. Det är en hjärtevärmande berättelse om vänskap och djupaste kärlek.

Det är en tröstande bok för den som själv kanske har förlorat någon och en magisk saga för den som vill vara med om äventyr. Den passar alla från ungefär 9 år och uppåt, att läsa själv eller tillsammans. Riktigt bra litteratur har något att säga läsare i alla åldrar. Jag ser fram emot att få läsa fler lysande barnböcker av Karinsdotter.