Det är svårt att inte bli fascinerad av Alexander Janssons illustrationer i Tassemarker. Jag visar boken, med text av Ebba Berg, för min fem månaders dotter. Hon dyker genast in i de färgrika, suggestiva boksidorna och försöker bläddra för att se mer. Jag läser upp en mening:

Hur letar jag efter nån som inte vill bli funnen?

Även om min dotter inte förstår innebörden i det jag säger blir hon genast uppmärksam på närvaron i min röst. När vi läser ur en bok, bara för henne, är en av hennes favoritstunder på dagen. Vuxen närvaro, eller snarare frånvaro är också vad Tassemarker handlar om. På en av den förta sidorna står:

Vi var så nära varann
vi två.
Men så
blev du allt svårare att nå

Textstyckena svävar i himlen. De är radbrutna och utspridda på sidorna, som dikter. En liten person sitter på en gunga. Det är skymning, kanske höst, och bilden badar i ett guldigt ljus som går över i gråa skuggor utanför ett våningshus med plåtbalkonger. Den vuxna personen går sin väg. Halsduken fladdrar i vinden.

Men det är inte nödvändigtvis en fysisk frånvaro det handlar om i den här historien. Den stora är visserligen försvunnen, men det är inte helt lätt för barnet att förstå varför. Den lilla rör sig i landskap som blir allt kyligare och mer mardrömslika. Mellan husen växer jättelika skuggdjur fram. I dimman på parkeringsplatsen tycks stolpar och träd få händer som sträcker sig efter barnet. Samtidigt illustreras den vuxnas frånvaro i alla hens saker som ligger övergivna överallt och nu har förvandlats till delar i en skräckberättelse.

Ebba Berg är journalist och manusförfattare och har skrivit bokserien om Barnen i Lyckeskolan. Alexander Jansson är ett välkänt illustratörsnamn. Bland annat har han illustrerat Frida Nilssons och Katarina Genars barnböcker och gjort omslag till nyutgåvor av John Ajvide Lindqvists böcker. Stilen är mörk och surrealistisk, men också oerhört verklighetsnära med mycket skuggor och skiftningar.

I Tassemarker möter Janssons illustrationer Bergs text i en existentiell historia som känns i varje mening. ”Kan nån som inte är här/ ändå hjälpa en?” frågar barnet, men möts av mörker och snöflingor som singlar ner innanför jackan. Till slut måste hen ropa högt för att få den vuxnas uppmärksamhet.

Här kan små läsare känna igen sig, utan att vuxenvärlden förklarar eller talar om för dem hur de ska må. Och fast det inte alltid går att sätta ord på allt som känns, går det att närma sig det med hjälp av berättelsen och de ordkarga textraderna. Just det fåordiga och sättet att plantera en saga mitt i de grådaskigaste delarna av verkligheten påminner mig om Shaun Tans böcker. Här finns samma ensamhet, samma förmåga att gestalta utan gränser. Ett barns brist på trygghet är ett svårfångat tillstånd, men i Tassemarker blir allt synligt.