Minnen, egna och andras, är det som utgör Nina Bouraouis bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta. Minnen från barndomens Algeriet och Frankrike, minnen från ungdomen, moderns minnen från sin barndom. Tillsammans formar de en utvecklingsroman eller kanske en skapelseberättelse.

De olika tidsplanen går i varandra och fram träder liv och landskap där utsatthet, kamp och ett hot om våld genomsyrar tillvaron. Också över de skenbart idylliska barndomsminnena kastar realiteterna sin skugga, en ständigt närvarande vetskap om hur skört allt är. Med algerisk far och fransk mor hör hon inte hemma någonstans, är ständigt den andra och ständigt utsatt för andras blickar, ord och godtycke. Också inom släkten, då morföräldrarna, som hon tillbringar delar av sin barndom hos, ser ned på hennes far.

Hon är dubbelheten men kan också se den utifrån och reflektera över den. Det våldsamma, hotfulla, politiskt instabila Algeriet, där modern kommer hem med sönderrivna kläder och en kvinnlig vän till familjen hittas brutalt dödad eller det tryggare Frankrike där modern paradoxalt nog känner sig klaustrofobiskt instängd. Båda är hennes.

Barndomsfriheten med bästa vännen Ali, med honom är hon mer pojke än flicka och de fantiserar gemensamt om kvinnor. En homosexuell övertygelse från tidig ålder, självklar, kompromisslös. Medan modern på sin tid, som liten flicka, fick stå ut med tidiga morgnars besök av familjevännen monsieur B. i huset dit man flyttat sedan det gamla bombats sönder under kriget.

Ungdomsfriheten i Paris, där det är dags att börja leva fullt ut men artonåringens skörhet delvis blir en black om foten. Kärleken, våldsamheten, underkastelsen. De går hand i hand och snirklar sig om varandra i kvinnoliven.

Hon lägger pussel med brottstycken av information, vrider och vänder på dem tills de blir hennes. Med dem bygger hon sitt liv, sin historia, sitt sammanhang bit för bit, lager för lager.

Visst gör det ont när knoppar brister men det som slår ut är värt det.