Elsa Beskows bilder lever fortfarande. Risken finns tyvärr att de kommersialiseras sönder när de pryder allt från kökshanddukar, porslin, till vykort. Men likväl är illustrationerna ögonfröjd.

Bilderboken Blomsterfesten i täppan har hunnit fylla 100 år och lite till. Anledningen till att den ges ut i nyutgåva med jämna mellanrum är troligen alla omläsningar som gör att boksidorna till slut ramlar ur.

Sagan börjar med att flickan Lisa väntar på mormor som gått iväg för ett ärende. Det är midsommarafton och Lisa får umgås med blommorna i all sin ensamhet. Snabbt sugs hon in i en fantasivärld med nickande blåklockor och prästkragar och smörblommor. Hon hälsas välkommen till en midsommarfest av självaste midsommarfen. När hon får en droppe vallmosaft på ögonlocken kan hon se blommorna gå och röra sig, vilket bara är möjligt just denna dag på året. Samtidigt blir Lisa osynlig för blommorna för att de inte ska bli skrämda av hennes storlek.

Festens planering är i full gång ser Lisa. Fruarna Potatis och Rödbeta ansvarar för maten som skickas på bladfat med snabbfotade rädisor, morötter och ärtväxter. Bilden visar hur småpotatisarna får hålla i en liten rottråd och hålla sig lugna när mamma Potatis styr och ställer med maträtterna.

Sedan kommer paraden med Festfolket. De kommer i mängder från ängar och hagar, skogar och insjöar, huset och köksträdgården. Till sommardagen hör också ljud: ”Och bina och humlorna surrade, syrsorna spelade och blåklockorna pinglade.” Här har Beskow bidragit med svartvita teckningar av fjärilar, bin och syrsor för att förstärka myllret.

Varje blomster tecknas och färgläggs realistiskt med naturen som förlaga. Men varje växt har också huvud, armar och ben – för att likna en människa från den tidens Sverige. Kläderna visar vilken samhällskategori var och en tillhör och detta fångar Beskow med sin skickliga blick.

Högst uppe i täppan satt rosen nyutslagen och strålade och välkomnade alla gästerna. Runt om kring sig hade hon sitt hov: Fruarna Pensé och Pion, fröknarna Syren och Kaprifol, baronerna Kejsarkrona och Löjtnantshjärta, riddar Iris, en Akleja och de små näpna kammartärnorna Tusensköna.

Men ingen fest utan störande moment! Oväsen uppstår när ogräsen står utanför grinden och fru Rödbeta låter bestämd i sin replik:

[- - -] nog ska vi sätta stopp för att det där packet kommer med på festen. Ett sådant tiggarpack och trasfölje! Låter Ers nåd dem bara få en fot innanför grinden så blir vi aldrig av med dem sen.

Den här scenen visar att Elsa Beskow inte sopade undan samhällsklyftorna i sitt berättande. Visar hon inte också stark tilltro till barns förmåga att fundera kring fattiga människors villkor?

I berättelsen ingår några rimmade alster som har inspirerat till ett verk i folkmusikton, en skiva med gruppen Makadam. De tillhör inte de mest sjungna sångerna i den svenska visskatten men ger ännu en dimension till de olika blomster och växter som Lisa mötte under den mest förtrollande midsommarafton hon dittills upplevt.

Blomsterminnen skapas både i verklighetens pionträdgårdar och i dikeskantens tistelsnår. Det visste Elsa Beskow, vars böcker kan läsas om och om igen.