Finner man inga beröringspunkter med Allt jag har kvar av livet har man beroende på synvinkel levt ett antingen slätstruket eller mycket bekvämt liv. Bokens spanske författare Elvira Lindo är vid sidan av att vara människa alltså författare men också journalist och manusförfattare. Hon har tidigare skrivit barnböcker och introduceras här för en svenskspråkig publik via det relativt nya förlaget Palabra. Det är ingen barnbok, men väl en bok om barn och barndom. Jag dristar mig inte till att påstå att det är en fullt ut självbiografisk roman, men likheter med bokens protagonist Antonia finns. Både Elvira och Antonia är radiopratare och har från ett tidigare förhållande en son. Båda är kvinnor och just kvinnoskapet och modersrollen är återkommande teman. Det är bitvis en realistisk, alltför realistisk historia.

Det är en alla gånger allmänmänsklig roman om livet i allmänhet och vår oförmåga att förmedla och förstå. Den får oss att fundera kring valfrihetens inte sällan helt vedervärdiga regim, för det är till syvende och sist en valfrihet som dikteras av vad vi varit med om och som kringgärdas av de möjligheter vi tror oss ha. Antonia tänker vid ett tillfälle att vi som unga ”bara fattar beslut om oväsentligheter, aldrig det väsentliga.” Tja, det behöver ju nödvändigtvis inte ändras med tiden. Ålder och mognad är inte synonymer. Och vad som var oväsentligt i livet vet vi väl hur som helst först på dödsbädden – om vi inte drabbats av demens eller en helt vanlig svårbotad förmåga att föra oss själva bakom ljuset.

Slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet var en omvälvande tid i Spanien. Franco hade gudskelov givit upp andan, men det skulle ta några år och ett misslyckat kuppförsök innan en typ av politisk stabilitet kom att råda. De samhälleliga förhållandena i Spanien är ofrånkomligen en vital del av boken, men framträder sällan öppet, eller på pränt om man så vill. Du som läsare kommer förstå vad som sker i samhället bakom Antonias liv utan att få det skrivet på näsan.

Antonia upplever den rotlöshet många i varierande grand själva gör. Man behöver inte ha maxat sina studielån för att förstå att hennes känsla av förlust kommer sig av att hon i tidig ålder förlorade sin mor. Hon och hennes syskon fick ta ett stort ansvar för att hålla familjen flytande. I vuxen ålder kapsejsar hennes äktenskap och varken boplats eller arbete förblir stabila grunder att vila uppå. Även det vi tror är fast förflyktigas i sinom tid; varken traditioner eller politiska system – oaktat hur allenarådande de är – består in i evigheten. Det finns passager i boken där det gamla, alltså icke-staden, möter det nya, alltså Madrid. Dessa stycken är ibland rörande, några gånger lite lustiga. Hur exempelvis ett bröllop ska firas finns det uppenbarligen väldigt olika syn på.

Det är en klok bok. Det är en bok om en ensamstående mors kamp och utsatthet; om instabila kärleksrelationer och tafatta närmanden; om det svåra i att leva upp till både sina egna och andras förväntningar och hur dessa ofta går stick i stäv med varandra. Inte heller avslöjar förväntningarna varifrån de stammar, och man kan undra hur ofta dessa ens strömmar ut från vårt eget hjärta. Antonia förebrår sig i tid och otid och tänker att hon inte är den mor hon borde vara. Hon har sedan barnsben fått hört att hon är så och så och kommer göra det och det för att klara sig igenom livet. Auktoriteter, vilket vuxna inte sällan framstår som i barns ögon, och deras ord kan verka högst menligt på barns möjligheter att utvecklas. Det här får inte misstas för ett vurmande för tanken om att vi ska uppnå ett självförverkligande befriade från allt vad förmaningar heter. Det jag menar är att även välmenade ord kan borra sig djupt in själen och förbli där tills den upplöses och blir utmärkt maskmat.

Det är en bok om unga barns utsatthet och jag frågar mig hur mycket ansvar som bör eller kan läggas på ett barn. Ni får här ursäkta att jag åsyftar barn generellt, som en homogen grupp. Antonias son, Gabi, på fyra år framstår som en mogen och tämligen stabil ung människa. Hon försakar honom inte, tvärtom, men lever under stor press och frågar ständigt sig själv hur hon borde vara, hur hon ska bete sig eller vad hon förväntas göra. Det är, som ni ser, det självtvivel vi alla ställer oss – förälder eller inte. Gabi är djupt fäst vid henne och är orolig för att hon skall blåsa bort när en stark vindil lyfter hennes kjol uppåt. Han kan inte vara säker på att hon inte lyfter från marken och försvinner iväg likt ett paraply. Gabi är inkännande och finkänslig och han anar hur mycket han betyder för Antonia. Det är en vacker relation de har.

Det är en bok som sedan den kom i slutet av förra året fått oförskämt lite uppmärksamhet på kultursidorna. Allt jag har kvar av livet borde inte gå er förbi.