Hjärtats död av Elizabeth Bowen (1899 – 1973) har filmatiserats åtminstone en gång: The Death of the Heart. Vilken titel! Läser vi på baksidan kan vi sluta oss till att det antagligen handlar om vad vi i mindre dramatiska ordalag kallar ett krossat hjärta. Jag kommer att tänka på Jane Eyre när jag läser om hur Portia Quayne, 16 år, förlorat sina föräldrar. Modern lämnade först och faderns önskan var att hennes äldre, etablerade och genom ett framgångsrikt företag ekonomiskt välbeställde broder skulle ombesörja Portias uppehälle efter att han dött. Anna är ingalunda någon Mrs. Reed, Thomas ingen morbroder. Att påstå att Portia kommit till ett hem i mellankrigstidens London för att leva i ett överflöd av kärlek vore emellertid att fara med osanning.

Någon menar kanske att boken är förlegad, att tiden med sin karaktäristiska likgiltighet fått handlingen att vissna något. Det får vara som det vill med den saken, jag har ingen vidare inblick i hur överklassfolk beter sig nu för tiden. Människan är nu människa oavsett sammanhang och är man främmande för miljön kan man alltid lära sig något av att läsa om den. Bowen hade känsla för människan och våra böjelser och långsamt framträder karaktärerna i sin fulla prakt. Någon större sympati är svår att känna inför någon annan än Portia. Å andra sidan är det ofta kanske alltför enkelt att känna antipatier. Möjligtvis är jag för kallhamrad.

Portia är ung, alla gånger en idealist och till syvende och sist oerfaren inför vissa av livets aspekter. Exempelvis den romantiska kärleken. Hon befinner sig i en utsatt position. Åldern ligger henne i fatet, hennes 16 år likställs med oerfarenhet. På förhand gör det att hon inte tas på allvar, hennes ord viftas lättvindigt bort med hänvisning till hennes flickskap. Hon är en fröken, inte en kvinna; rar och söt men naiv och tarvlig – vad kan hon veta om livet! En tidlös, lika levande idag som någonsin, förmåga och teknik att diskvalificera yngre, ofta kvinnor, med hänvisning till deras ålder. Men Portia genomskådar det oärliga hos denna tanke och undrar vad en åsikt har med ålder att göra. En rimlig undran, för åldern är och förblir en tom siffra om själen inte vidgats av erfarenhet.

Anna och Thomas tänkte sig barn men med åren och efter några omständigheter har de förblivit barnlösa. Portia får det rum som ”hade kunnat vara barnkammaren”. Sitt eget rum, men bara i begränsad mån. Inledningen kretsar nämligen kring Annas snokande och hur hon kommit över Portias dagbok – naturligtvis av rena tillfälligheter. I dagboken läser hon vad hon anser vara komprometterande betraktelser av livet i huset och i övrigt. Kanske har hon rätt, men dagböcker är sällan till för utomstående ögon och det är väl därför vi går igång på dem. Det där med att föra dagbok verkar förövrigt ha varit något uppseendeväckande; att skriva ned sina reflektioner var möjligtvis lika ovanligt då som det är vanligt nu.

Det var väl på sätt och vis blodet – inte frambringat av kniven utan genom avlelseakten – som föranledde situationen ingen var särskilt bekväm i. De sociala konventionerna krävde det de krävde och att inte ta emot henne hade varit nesligt. Känslan av hur fruktansvärt tråkiga överklasskonventionerna var, hur framkrystandet av rätt artighet för att framstå på det mest älskvärda vis måste ha tärt. Det får mig att vrida mig obekvämt.

Sällskapslivet var egoism under fernissa. Man kunde känna det obevekliga trycket bakom det älskvärda småpratet. Det vänskapliga umgänget var prickat med döda pauser, varunder beräknande ögon sökte klockan.

Sällskapslivet övervakades av ”en domstol som dömde utifrån oförståeliga lagar”. Åtminstone för den oinvigde. Jag ryser av obehag inför snävheten, frånvaron av all möjlighet till metakommunikation, ärlighet och genuin förtrolighet. Det framstår som så stelt att en ny vinkel på mungipan kunde ses som en orkan av känslor. All jädra anständighetssträvan får mig att vilja kissa på lyktstolpar som en annan jycke.

Det är en fin bok, välkomponerad och realistisk. Genomgående är tempot makligt, ungefär som en tankefylld eller tankebefriad söndagspromenad där ”några tätatäter inte ansågs vara på sin plats”. Persongalleriet är genomtänkt och varierat. Kanske mest framträdande är Eddie, som blir föremål för Portias känslor. Herre min skapare vilken tönt, tölp, scensmidare och lekare med folks känslor. Han söker skydd bakom påståenden som att han aldrig är allvarlig, att han aldrig kommer kunna ändra sig. Omöjlig att få grepp om, alltså.

Reflektionerna kring kärleken uppskattar jag. På en kyrkbänk av alla ställen!

Men om kärleken var originell, om den var två unika själars unika uppfinning, skulle dess betydelse inte vara erkänd, den skulle inte ha uppfattats som en stor, allmän lag. Det starkaste vi känner i livet är ingenting annat än tvånget att kopiera ett mönster; mönstret är inte vår egen uppfinning.

Jag tänker mig att det här mönstret inte bara rör det vi tänker oss är socialt eftersträvansvärt, vad som förväntas av oss. Nej, mönster är kontinuitet och vad vi i förlängningen behöver för att förstå oss själva. Att aldrig vara allvarlig förvirrar. – Där fick jag till det! tänkte jag, bara för att upptäcka att samma passus lyfts fram i efterordet. Vi står inte sällan på andras axlar.

Jag håller inte med Ola Larsmo som i en DN-recension skriver att boken hade tjänat på att ikläs en modern språkskrud, eftersom ”Viveka Starfeldts version präglas av ett välfångat fyrtiotalsspråk, som i dag dock ger lite smak av kaffesurrogat i munnen.” Sen är jag en – låt vara en ännu ganska ung – stofil som trivs med Vilhelm Ekelunds kompromisslösa hållning gentemot 1906 års stavningsreform. En av många laster. Jag smaskar också då och då ljudligt när jag äter och kaffe skall prompt sörplas. Se där, Eddie-fasoner!

När berättelsens slut nalkas stegras intensiteten. Vi lämnas med dörren stängd framför oss och jag funderar på vad jag skulle ge för ett par eller tre Gregorius. Ytterligare insikt hade antagligen mildrat min inställning gentemot exempelvis Anna eller Thomas. Man skall inte vara så snar att fälla omdömen.