En av de stora fördelarna med att läsa böcker, i alla fall i min mening, är att ens vyer vidgas. Sittandes hemma i soffan kan man få inblick i andras livsöden och tillgång till världar man annars aldrig kommit i kontakt med. Således är det inte så konstigt som man kanske kan tro att någon med min totala brist på intresse för idrott bestämde mig för att läsa den före detta handbollspelaren Albin Tingsvalls bok Allt jag förlorade genom att vinna. Och vet ni? Jag är riktigt glad att jag gjorde det.

Under läsningen fick jag både fördomar krossade och lärde mig en hel massa nytt. Inte minst att ett liv som elitidrottare inte främst handlar om att få hutlösa summor pengar för att utöva sin hobby. Nej, det handlar snarare om att avstå från lön för att klubben inte har råd, om indragna semestrar, om ett liv där nära och kära ständigt försummas och om utskällningar samt känslomässig utpressning från tränare. Lägg dessutom till att elitidrottare lever med en ständigt malande oro över vad som händer när deras korta karriärer obönhörligen kommer till sitt slut, så inser man att det inte är så konstigt att många elitidrottare lider av psykisk ohälsa. Fast det pratas det såklart inte om. En idrottare ska ju vara stark, målinriktad och tacksam. Efter att ha lagt ned boken känner jag faktiskt äkta sorg över de villkor som många elitidrottare lever under.

Men nog om detta – uppgiften här är ju trots allt att recensera böcker och inget annat. I Allt jag förlorade genom att vinna får vi följa Albin Tingsvalls karriär från det att han värvas till Hammarby Handboll, då Sveriges bästa klubb, till att han lämnar livet som elitidrottare och satsar på en bana som psykolog. Tingsvall skriver naket och ärligt om livet som elitidrottare, om vad som händer när hobbyn blir till vardag och om vad som förväntas, eller rent utsagt krävs, av en elitidrottare.

Just ärligheten, liksom förmågan att med kritisk blick se på en värld man uppenbarligen har hört hemma i, hör till bokens stora styrkor. Tyvärr hamnar fokus lite väl mycket på det som är negativt, och jag kommer ibland på mig själv med att undra vad som gjorde att Tingsvall drogs till handbollen och sedan stannade kvar. För nog innebär elitidrottsliv också matcher där man får utmana sig själv och häftiga endorfinkickar? Sådan skildringar dyker dock inte upp i boken förrän mot slutet.

Tyvärr är boken också något svårläst. Tingsvall broderar ofta och gärna ut språket, använder liknelser och blir stundtals nästan poetisk. Det i sig är såklart inte fel, men när beskrivningen av ett händelseförlopp avbryts till förmån för poetiskt formulerade funderingar blir det svårt att riktigt hänga med. Här hade man önskat att redaktören satt ned foten lite tydligare och sagt att ”nu beskriver du matchen, filosofin tar vi i slutet av kapitlet”. För mycket av Tingsvalls funderingar är viktiga – inte minst för dem som befinner sig inom elitidrottens värld.