Jag är svag för den genomtänkta aforismen. Den är inte omfångsrik, men påbjuder ett fokuserat tänkande – det svåraste jag kan tänka mig. Ur några få ord går det att utvinna ett oändligt antal tankar. Å andra sidan, det dunkelt skrivna är väl ibland inget annat än en mörkläggning av en tom tanke, helt enkelt ett slöseri på bläck eller hårddiskutrymme. Eller så är det en bristande iakttagelseförmåga hos läsaren. Det jag inte förstår skyller jag på någon annan, helt enkelt.

Att Melker Garay skrivit en samling aforismer – Inskriptioner i skymningen – överraskar inte eftersom de korta skymningsnovellerna kan ses som utvidgade aforismer. Det är oftast fantasirikt, koncist, träffande och för att göra dem rättvisa måste läsarna gå varsamt fram. Hastar man förlorar läsningen sin mening.

Det talas ofta om de eviga frågorna, men strängt taget är de väl bara eviga så länge det finns en frågare. Nå, det får vara som det vill med den saken. Garay går i närstrid med människan, våra drivkrafter, önskningar, funderingar, rädslor – helt enkelt vårt själsliv om man får drista sig till att använda ett sådant begrepp. Handgreppet han använder är finurligt och inbjudande. Reflekterandet kring, eller redogörandet för, sakförhållanden görs inte explicit av människor – även om det till syvende och sist är ett tillvägagångssätt för Garay att behandla dem. Istället är det tingen som talar till oss: Spegeln, fågelskrämman, kometen, bomben. Spöket och fen, alltså väsen med förankring i folktro, kommer även de till tals. Eller varför inte Mörkret.

Jag upplever att det ibland blir en gnutta övertydligt, att jag får något skrivet på näsan. Det är risken man löper om man överger aforismen och törs fortsätta efter punkten. Inte sällan ger Garay emellertid mig på pälsen och uppmanar mig att skärskåda mig själv att försöka gå i närkamp med min förmåga att bedra mig själv, alltså min självbevarelsedrift (om man tror på det där med drifter). Det börjar bli tjatigt att påpeka att vi inte är så rationella som vi kanske skulle önska, men vår förmåga att intala oss saker är fenomenal. Spegeln vi blickar in i på morgonen borde inte vara något annat än en skrattspegel. Få är de som verkligen vågar se sig själva i spegeln. Ännu färre är de som inte ser sig i spegeln över huvud taget. Självkänsla är att se sig själv utan att brista ut i tårar.

Blomman lovprisar den lyckliga dåren och jag tänker på Švejk som inte förstår sig på ”dårarna” som hålls inspärrade på institution och förargas över det. Man kan ju trots allt

krypa omkring naken på golvet och tjuta som en schakal och väsnas och bitas. Om man gjorde så ute på stan skulle folk bli förvånade, men där är det hur vanligt som helst. Det finns en frihet där som inte ens socialisterna någonsin har kunnat drömma om…Allra mest från vettet var en herre som gav sig ut för att vara sextonde delen av ”Ottos konversationslexikon” och bad alla att dom skulle slå upp honom och leta rätt på ordet ”kartonghäftmaskin”, annars var han förlorad. Han lugnade sig inte förrän dom satte tvångströjan på honom. Då var han nöjd för att han trodde att han hade kommit i bokbindarpressen och bad dom skära till honom modernt.

Eller som Ivan Karamazov krasst konstaterar, att

…ju dummare man är, desto närmare det egentliga ämnet kommer man. Ju dummare det är desto klarare är det. Dumheten är rak och okomplicerad, men det kloka förståndet slingrar sig och gömmer sig. Förståndet är en skälm, men dumheten är rättfram och hederlig.

Lite romantiserande är det naturligtvis, men inte helt befriat från bärkraft. Vi vill helst inte möta det som får oss att vackla, varför vi skyndar oss framåt med vetskapen att stannar man så faller man.

Första novellen – Upprättelsen – är riktigt underhållande. En herre har blivit förorättad och söker just upprättelse. Han har noga tänkt igenom vad han skall säga, men det går inte riktigt som han tänkt sig. Det är varje talares mardröm att helt plötsligt finna sig själv stå i bara mässingen. Att enbart ha – metaforiskt eller inte – underkläder på sig hjälper sällan att upprätta och bibehålla en viss allvarsamhet hos åhörarskaran.

Kometen får dig kanske att fundera kring hur sekularisering, alltså förkastandet av metafysiken i allmänhet, även leder till att en tydlig Mening med tillvaron försvinner. Paradiset eller den eviga brasan är hur man än vrider och vänder på det slutdestinationer och inte ett Intet. Är det fortfarande kätterskt att påstå att paradiset är livet här och nu? Eller, om man vill, kan man tänka sig att när den siste människan dragit den slutgiltiga sucken, artens utplåning ett faktum, är himmelriket äntligen kommet.

Nå.

Självfallet kommer vi under och efter läsningen humma och säga ja, jo, så här är det ju, det måste man tänka på, det är rimligt och sant och sunt för visst vill vi vara inne, aldrig ute och nog jag kände ett sting i hjärtat när jag drog mig till minnes elaka kommentarer jag fick som barn och min självbild är ju fortfarande formad av den och hur viktigt är det inte att försöka följa uppmaningen att slå oss fria från själaförtärande begränsningar – från omgivningen internaliserat eller inte – för att kunna bli något annat.

Sen lägger vi undan boken i hyllan, nöjer oss helt enkelt härmed och famlar vidare mot dödsbädden uppå vilken vi kommer utbrista i ett primalskrik över att vi inte tog den till oss.