Svisch, säger det, och så minns jag ett tillstånd jag trodde jag glömt, när ting hade namn som var Namn, och ens värld var så litet att det mesta verkade existera i singular bestämd form: Trädet, Grusvägen, Stenen, Bron. En del av de där sakerna eller platserna var välbekant trygga, andra låg i en farligare periferi. Där visste man inte riktigt vad som kunde hände.

Om den där farligheten låg i den egna upplevelsen eller var något vuxna försökte pränta in i en är jag mindre säker på. Kanske var det framför allt det förstnämnda – jag var nog ett ganska stillsamt och ängsligt barn.

I Emma Adbåges Gropen är det i alla fall de vuxna som varnar, förmanar och motarbetar. I Gropen vill de inte att barnen ska leka. Där kan man göra sig illa, menar de. De vill att barnen ska hålla sig på den välorganiserade lekplatsen istället.

Man riktigt ser i Adbåges ljuvligt tecknade barnkroppar hur tråkigt de har när de tvingas dit. De liksom hänger lealöst vid gungorna där man varken får stågunga, hoppa, snurra eller gunga högt. Så mycket roligare då med det oreglerade, syftningslösa. Rötter och pinnar och backar och jord som kan bli lite vad som helst. Bara fantasin sätter gränser, och fantasin, tja, den är inte mycket för gränser.

Den finner Gropen, och sen Kanten, och så Högen. Men stämmer verkligen det där med att man gör sig illa bara utanför det organiserade?

Att vara vuxen är en ganska otacksam roll. De vuxna i Gropen är stela och rationella på ett ganska irrationellt sätt. De säger DÄRFÖR!, och verkar inte ens försöka se någonting från barnens perspektiv.

Gropen däremot är skriven helt från barnens perspektiv. Och det, det är ett betydligt roligare sätt att se saker på.