I debutromanen Sjöhästar skriver estradpoeten Niklas Mesaros fram en relations upplösning. Nilo och Nasim har varit tillsammans i fem år när Nasim plötsligt säger att de måste prata.

Via Nilo får läsaren ta del av förhållandet genom backspegeln. Samtidigt som han försöker förstå vad det är Nasim vill prata om börjar Nilo att se tillbaka på deras tid tillsammans, allt det vackra och allt det svåra.

Jag är sedan tidigare bekant med Mesaros poesi; det var någon gång under gymnasiet som jag snubblade över ett youtube-klipp av en av hans uppläsningar i Göteborg, förmodligen inspelat någon gång efter att han vunnit poetry slam-SM för första gången 2010. När jag letar upp nyare klipp ger poesin mig fortfarande rysningar.

Att läsa Sjöhästar blir då också ett ganska personligt projekt. Jag ömsom läser med ömhet, ömsom med viss tvekan. I Mesaros prosa är poesin konstant närvarande, bitvis i formen av citat eller omskrivningar. Det gör språket tilltalande och jag upplever en barnslig förtjusning när kattens spinnande beskrivs som rullande franska r eller över raden: ”Men att älska någon är inte samma sak som att veta hur.” Samtidigt ger språket ett något rastlöst intryck, där meningarna i viss mån springer ifrån varandra och kopplingarna dem emellan blir diffusa. Den scennärvaro som författaren besitter i verkliga livet överlever heller inte alltid övergången till det skrivna formatet.

Även om dialogen stundtals är något stel, är det med en oerhörd fingertoppskänsla som det längre förhållandet formuleras. Nilo och Nasims bråk, argument, minnen och omfamningar letar sig in under huden och stannar där. Det skapar en igenkänning samtidigt både ljuvlig och obekväm. Framför allt lyfts ur deras förhållande upp det mönster som tycks evigt återupprepas i så många relationer: vi blir kära, vi glömmer allt annat, vi vänjer oss, vi tröttnar. Och det faktum att det ändå är värt det.

Sjöhästar är en både naken, ärlig och slående debut. Den ställer det begynnande uppbrottet på sin spets i en för det mesta alldeles alldaglig miljö. Flytet i romanen är visserligen inte konstant, men överlag har Mesaros skrivit fram något alldeles eget, både vackert och svårt, så som det ser ut att dela livet med någon. Även om jag tvekar till att kalla den för ungdomsroman är det en fröjd att läsa.