Recension

: Slaget om Salajak
Slaget om Salajak: Krönikan om Jarmaland - del 1 Johan Theorin
2018
Bonnier Carlsen
6/10

Nordisk fantasy

Utgiven 2018
ISBN 9789163899164
Sidor 351
Illustratör Filippo Vanzo

Om författaren

Johan Theorin är född 1963 i Göteborg. Han debuterade 2007 med spänningsromanen Skumtimmen, som utspelade sig på norra Öland, liksom de övriga tre romanerna i Ölandskvartetten. Slaget om Salajak är den första delen i en planerad fantasyserie för mellanåldern.

Sök efter boken

Det är mitten av 1300-talet och Sverige är svårt härjat av pesten – och av hwitrerna, vars hemvist är borgen Salajak, långt upp i norr. Hwitrerna är mörkrets varelser, bergens demoner. De lever i underjorden men det finns också de som kan flyga. De är livsfarliga och måste bekämpas, eftersom de i sin jakt på silver sägs gräva sig allt djupare ned i jorden, allt närmare midgårdsormen som sover där nere och om de väcker den… Det är en på många sätt intressant tid där kristendomen samsas med tron på något helt annat och drömmen om vikingatidens storhet fortfarande lever.

Bröderna Samuel, Niklis och Jöran beger sig norrut från hemmet i Småland för att ansluta till den här som ska inta Salajak. Samtidigt vaknar hwitrerna där uppe efter sin vintersömn och Ristin och Cari, flygande marhwitrer, sträcker på sig och prövar vingar och röster, medan fröken Lovisa på Frösön upptäcker en lindorm i Storsjön.

Vartefter drar det ihop sig och fler och fler vägar korsas men till en början är det svårt att komma in i berättelsen, personerna känns många och vaga och måttligt engagerande, trots att det är dramatiska händelser de är med om. Till sist dras jag ändå med och vill veta hur det ska gå för dem alla.

Till en början undrar jag hur det ska fungera när läsarens sympati ska väckas av båda lägren men detta löser författaren ganska snyggt med var fokus läggs vid den stora striden. Denna strid skildras ganska filmiskt och nog ser jag för mig scener ur Sagan om Ringen, om än i betydligt mindre och… påvrare skala.

Jag tycker om hur äldre väsen får liv, hur den mytiska lindormen, storsjöodjuret, ges gestalt, liksom folktrons vittror – huruvida vitter någon gång stavats hwiter vet jag inte men den förmenta gammalstavningen irriterar mig en aning, då den skär sig mot en del betydligt mer nutida formuleringar – men samtidigt blir det lite knepigt då de beskrivs ganska annorlunda jämfört med andra skildringar. Eftersom det är myter och inte fakta finns det naturligtvis ett utrymme för konstnärliga friheter men det är en balansgång det också.

Som vuxen läsare framstår det som mycket medvetet att de stridande männen och pojkarna får dela utrymme med starka kvinnor och flickor, men samtidigt inte alls tillkämpat. Däremot vet jag inte om de små historiska data som finns strödda kommer att få något direkt fäste hos läsarna, de är lite för mycket av bisaker för det.

Att det är första delen av en serie är mycket tydligt, både i hur trevande det då och då känns och hur det läggs ut små trådändar som kommer att knytas samman senare. Och slutet är inte något ”riktigt” slut, utan bara just slutet på första delen.

Saga Nordwall

Publicerad: 2018-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2018-07-29 01:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7433

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?