Nog är det lite att sticka ut hakan, att döpa en bok om abort till 100 om dagen? Utan att för den skull mena att det är för mycket? För även om den svenska rätten till abort ofta anses självklar och väletablerad, så brukar många debattörer ändå kunna vara överens om att det vore bättre om den inte behövdes.

Det är kanske på en gång inte så konstigt och lite farligt. För är aborträtten så självklar, egentligen? Den har drygt 40 år på nacken, visst, men vi har åtminstone ett riksdagsparti som vill inskränka den, starka krafter runt om i världen som vill eller har förbjudit den, och pågående rättsfall kring vårdpersonals rätt att vägra denna och liknande arbetsuppgifter. Självklar?

Så här berättar journalisten och författaren till 100 om dagen, Anna Bengtsdotter, i sitt förord:

När jag själv ställdes inför situationen att ha blivit oplanerat gravid och valde att göra en abort, pratade jag med mina vänner och familj om detta. Jag insåg då att jag hade många människor runt mig som delade samma erfarenhet. Men de öppna samtalen om upplevelserna och känslorna saknades. [---] Att göra abort är omgärdat av tabu och stigmat kring denna livserfarenhet är stark.

För att bryta detta tabu började Bengtsdotter själv intervjua människor som genomgått aborter. Av sådana samtal består bokens första del. I den andra sätts de personliga berättelserna in i större sammanhang, bland annat i dialog med experter som Ingrid Frisk, sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU, och Lena Lennerhed, idéhistoriker som skrivit om abort, bland annat i boken Historien om ett brott.

De båda delarna fungerar fantastiskt bra som en helhet. Det är inte vattentäta skott emellan dem, utan de får förklara och fördjupa varandra. På så sätt får diskussionen om abort kött och ben, och betydligt fler nyanser än debatten vanligtvis har. Det gör 100 om dagen till en bok som borde vara obligatorisk läsning för vårdpersonal, och egentligen för alla andra som på något sätt reflekterar över abort också.

Kanske är 40 år trots allt inte särskilt länge? För även om personerna i boken som valt en abort kan vara säkra på sitt beslut och inte alls enbart ha de förväntade känslorna av sorg, tvivel och trauma, så finns också en stark skamkänsla över att som vuxen människa alls ha försatt sig i situationen att vara oönskat gravid. Man skäms över att ha ”klantat sig” med preventivmedel, över att ta upp resurser i vården, över känslor som inte passar in i mallen och som man förväntas hålla tyst om.

Forskaren Anneli Kero menar att vi borde tala om abort som ett sätt att ta ansvar och sätta in det i ett sammanhang där kvinnor medvetet väljer när och hur de kan och vill ha barn – ”det är egentligen inte så konstigt att bli oönskat gravid. Bara det att kvinnor kontrollerar sin ägglossning i tjugo år är ju ett rätt revolutionerande ansvar”. Därför ställer hon frågan ”är det egentligen något fel på den abortnivån vi har?”