Sjuttonåriga Flora har inget korttidsminne. Berättelser om spektakulära typer av minnesförlust har varit ganska vanligt förekommande i populärkultur ett bra tag nu. En av dem som gjorde starkast intryck på mig var filmen Memento (2000), där huvudpersonen bara minns fem minuter bakåt i tiden, och ger sig själv ledtrådar om vad som händer genom att skriva ner och tatuera in nyckelord på kroppen. Huvudpersonen i Emily Barrs senaste bok, Flora, hanterar sitt icke-existerande korttidsminne på liknande sätt.

Jag är 17 år, står det.
På den andra handen står det FEST och Drake åker sin väg. P:s kille. Och så något annat, som är suddigt och inte går att läsa. På armen står det: Bio med Page imorgon. Muntra upp henne. På handleden står det: Mamma och Pappa, Morrab Gardens 3.

Page är Floras bästa (och enda?) vän, och hjälper (ibland något motvilligt) Flora att navigera i sin omvärld. Floras föräldrar är rejält överbeskyddande, något som tidigt i boken känns fullt förståeligt med tanke på deras dotters problematik. I början får Floras föräldrar mig att tänka på dem som en stelare variant av familjen i den romantiska komedin 50 first dates (2004), men ju längre jag läser, desto mer drar tankarna istället åt ett betydligt obehagligare håll: den opålitlige maken i S. J. Watsons spänningsthriller Before I Go to sleep (2011). Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Floras föräldrar har definitivt något att dölja, och det finns anledningar till att de till varje pris försöker hålla Flora så osjälvständig som möjligt.

Den stora förändringen i Floras liv sker när hon en kväll kysser Pages pojkvän Drake, och nästa morgon inser att hon faktiskt minns kyssen. Det är Floras första minne på väldigt många år, och hon blir besatt av tanken på att Drake är nyckeln som kan låsa upp hennes minne. Dessvärre har Drake lämnat staden för att flytta till en forskningsstation på Antarktis…men när Floras föräldrar hastigt ger sig iväg till Frankrike för att ta hand om en storebror Flora inte en visste att hon hade, och Page överger Flora till följd av Flora kysste hennes pojkvän, så bestämmer sig Flora för att ta saken i egna händer och lösa sina problem en gång för alla. Även om det innebär att hon måste ta sig till Antarktis.

Trots att jag både sett och läst många populärkulturella skildringar av olika typer av minnesförlust, så är nog Flora Banks förlorade minne den första av dem som får mig att förstå hur oerhört påfrestande det måste vara. På ett intellektuellt plan förstår jag det absolut, men Flora Banks förlorade minne får mig att faktiskt känna det. Boken är skriven helt ur Floras perspektiv, och eftersom Flora har väldigt dåligt minne upprepar hon samma sak många gånger. Väldigt många gånger. Som läsare är man helt utlämnad åt Floras huvud, hennes ständiga upprepningar och plötsliga insikter (som bara läsaren förstår är dramatiska insikter hon haft minst femton gånger förut). Det skulle kunna bli en oerhört frustrerande läsupplevelse, men Floras äventyrslusta och charmiga personlighet gjorde att jag fastnade totalt för både berättelsen och Flora ändå.

Det fanns tillfällen när jag frustrerat tänkte om hon säger ”Jag kysste Drake på stranden” EN GÅNG TILL så förlorar jag förståndet, men berättelsens (och Floras) charm kompenserade för det irritationsmomentet. Trots att olika varianter på ”Jag kysste Drake på stranden” förekom hela 126 gånger (jag räknade) under bokens gång, så gillade jag verkligen Flora Banks förlorade minne. Det är en minnesvärd och värmande berättelse som är både spännande och mysig. Jag rekommenderar den varmt för både kalla höstdagar och solsemestrar på stranden.