Kan man ärva sorg? Ensamhet? Tystnad?

”Sorg går aldrig över, vad de än säger. Det kan du lära dig här och nu så du inte blir besviken senare.” Så säger mormor Signe till sitt barnbarn Anja, jag-berättaren i Malin Nords roman Barmark, redan när hon är barn. ”Mormors berättelser tog plats i min kropp. Jag vårdade dem.”

För sin egen dotter, Anjas mamma, tycks Signe ha svårare att berätta. Eller om det är hon som inte längre vill höra. ”Jag ville höra mormor berätta om när mamma grät. Den mamma jag hade grät inte så.”

Men de sena kvällarna när mamma ropade förgäves eftersom mormor flytt in i skogen berättade inte mormor om. Dem har jag bara anat mig till.

Signe har en gång kommit över fjällen, från Norge, till den lilla gård där Anja fortfarande bor med sin dotter Hanne. Då var hon höggravid med Anjas mamma, men hade lämnat kvar sin fängslade man och sin lille son i det ockuperade Norge. Det skulle bara vara tillfälligt, men det blev inte så.

Barmark rör sig mellan Signes tillvaro under andra världskriget och Anjas i nutid. Signe som måste bryta upp från sitt land och sin familj, och Anja som får beskedet att hon och dottern måste lämna gården. Den tillhör släktingarna till den man som Signe flyttade in till som hushållerska, då under kriget. Nu vill de ha tillbaka den.

För Anja är det en förlust av banden bakåt i tiden, och samtidigt en plats där hon aldrig riktigt hört hemma. För dottern Hanne, tolv år, är det annorlunda. Hon går som barn i byn, men verkar obrydd av det förflutnas hela tyngd. Är inte längre lika beroende av Anja. Är sin egen.

Inte minst av detta, den lite förbjudna sorgen i att inte längre vara sitt barns allt, är Barmark en drabbande skildring. Anja har skaffat sin dotter själv, utan någon direkt hänsyn till den man som aldrig riktigt fått chansen att vara Hannes pappa. Det är barnet hon vill ha, inte honom. Men kan man ha, verkligen äga, ens sitt eget barn?

Det finns en paradox i föräldraskapet, i motsättningen mellan dess oändliga vilja till självuppoffring och dess råa egoism, att vilja äga, forma någon helt egen, som jag tycker att Malin Nord skriver mycket spännande om. Hade Anja kunnat knyta Hanne starkare till sig genom att dra in henne i mormoderns och moderns sorg? Väljer hon att faktiskt inte göra det? Kommer tiden att göra det åt henne, eller är hon faktiskt maktlös inför Hannes egen vilja? Inför sin egen mammas och mormors trasigheter?

Barmark är en oerhört lågmäld men stark roman om en kvinnolinje, på en gång oböjlig och sargad, ovillig att släppa in. Kanske till och med ovillig att låta tiden läka historiens sår. Att älska är samtidigt skräcken för att förlora.