”Bastiljen i bukten”, San Quentin-fängelset, är Kaliforniens äldsta och kanske mest beryktade fängelse. Edward Bunker blev, när han placerades där som 17-åring 1951, fängelsets yngsta intern någonsin. Han hade redan då en lång och strulig historia: alkoholiserade föräldrar, fosterhem, ungdomsfängelser, militärskola, rymningar och brott.

Vistelsen på San Quentin blev på inget sätt slutet på denna kriminella ”karriär”, men det var där han träffade den dödsdömde och skrivande Caryl Chessman och själv tog upp skrivandet. 1973 publicerades hans första roman, No beast so fierce, som också filmatiserades, och efter att Bunker släppts ur fängelse 1975 kunde han försörja sig som författare och skådespelare, mest känd i rollen som Mr Blue i Quentin Tarantinos Reservoir Dogs.

Huvudpersonen i romanen Djurfabriken, Ron Decker, är inte Edward Bunker. Ron är en 25-årig collagestudent som övergått i en bekväm tillvaro som heltidslangare, med flott lägenhet och coola bilar. Han hade kunnat komma undan med ett villkorligt straff, som den välartade medelklasskille hans advokat försöker framställa honom som. Det gör han inte.

Istället hamnar han på San Quentin, där han snabbt inser att andra fångar äter söta unga grabbar som han till frukost. Det gäller att sätta sig i respekt direkt. Äta eller ätas.

Fängelset är en värld med egna regler och Ron har turen att bli vän med Earl, en äldre fånge som gör sin tredje vända på San Quentin och har goda kontakter bland såväl fångar som vakter. Med hjälp av honom kan Ron orientera sig i fängelsets brutala tillvaro, han får allierade, goda råd och hjälp i akuta lägen, men undrar samtidigt vad Earl egentligen förväntar sig i gengäld.

För den som önskar sig trigger-varningar på böcker skulle den här romanen vara fullsmockad av dem. Det är våld, det är ”raskrig” mellan fängelsets olika gäng, det är bögskräck och våldtäktshot och droger. Läsningen är på en gång påträngande autentisk och obehagligt surrealistisk – är det verkligen möjligt att institutioner kan fungera så här i vad vi vill föreställa oss som civiliserade västländer? Det är en tillvaro som, precis som romanens titel antyder, stöper om människor till djur.

Som Jens Lapidus skriver i sitt förord: ”Djurfabriken borde vara obligatorisk läsning för de flesta av oss, men särskilt för dem som tror att världen blir bättre av hårdfört nertryckande metoder.”