Jorden vaknar tar vid direkt där Vattnet drar, den första delen i Madeleine Bäck övernaturliga Gästriklandstrilogi, slutade. Beata, Krister och Gunhild är trötta och tilltufsade efter att ha, som de tror, besegrat de dunkla makterna i skogen.

Men har de verkligen det? Trots att Beata såg sin bästa kompis Celia slukas av jorden där i skogen, tycker hon sig se henne överallt. Är hon ändå inte död? Är det möjligt? Och om det inte är Celia hon ser och hör, vem är det då? Eller vad?

Madeleine Bäck fortsätter att lotsa sin läsare genom en hotfullt över-, eller kanske snarare undernaturlig värld. Det som lockar, det som drar den småkriminelle Victor, men också Beata, tycks komma underifrån, ur vattnet, under mossan, ur människans mörkaste, mest primitiva skrymslen och vrår.

Det blir inte minst tydligt i Celias lägenhet, där de vackra trägolven och tapeterna bågnar av fukt, mossa och förruttnelse. Bäck skildrar civilisationens bräcklighet in i minsta, obehagliga detalj. Det är ett imponerande hantverk, fastän mer på ytan än på djupet. Innerst inne är jag fortfarande lite osäker på vad författaren vill med sin berättelse.

Hon balanserar skickligt alla sina figurer, miljöer och parallellhandlingar, men jag har fortfarande svårt att riktigt bry mig om karaktärerna. När några av dem under handlingens gång stryker med är min första tanke ärligt talat inte ”Åh, nej, inte hen!”, utan snarare, ”Okej, fint, kanske vi kan hinna få lite större djup i resterande huvudpersoner”. Det beror inte på att de är dåligt skrivna, men kanske på att man som läsare aldrig riktigt hinner vila i dem och känna in dem ordentligt.

Det finns en annan aspekt som spökar lite också: Jag börjar helt enkelt känna mig mätt på all denna landsbygdsmisär. Allting utanför Stockholm är ju faktiskt inte missbruk och hopplöshet och så kallat utanförskap. Alla vi som bor utanför tullarna är inte de som misslyckats, som håller på att förgås av tristess och meningslöshet och brist på, jag vet inte, sojahasselnötslatte eller whatever.

Den bilden är knappast Madeleine Bäck ensam ansvarig för, men det är något som pockar på uppmärksamhet i min läsning av henne. Hur mycket de små och halvsmå orterna har blivit något sorts exotiskt Andra – för att inte tala om naturen, till lika delar främmande och skrämmande. Är det inte intressant hur hela debatten om klimathot (eller om det nu är det allmänna samhällsläget) tycks generera berättelser där naturen, snarare än det som är hotat av oss, framställs som det hotande?

Paradoxalt nog är just platserna en stor anledning till att jag gillar Bäcks trilogi. Hur ofta har litteraturen bjudit in mig till Hofors och Gävle, liksom? En stor del av problemet jag beskrivit ovan har ju också snarare att göra med att skildringarna av bruksorter och andra småställen är så ovanliga att de drar på sig en helt orimlig representationsbörda. Det måste finnas rum för såväl misär som lycka, för mystik och diskbänksrealism. Alltså kan man inte annat än önska sig fler böcker som leder läsaren ut i de gästrikländska skogarna eller annorstädes.