Karthistorier är en blädderfoliant fullspäckad med gamla fantasieggande och vackra kartor. I en tid när världen känns mer och mer stängd känns det befriande att kunna bläddra i en bok som ger sken av en öppen värld, en värld att röra sig i, att göra upptäckter i. Det är en befrielse att vila i en […][...]

Sandra Beijers andra roman börjar starkt. Det första kapitlet är träffsäkert, både språkligt och känslomässigt. Man rycks direkt in i en värld som precis fallit samman med väl valda meningar och blankrader. Författaren manipulerar läsarens känslor med närmast kirurgisk precision. Allt som blir kvar handlar om Matilda. Hennes sambo har precis gjort slut och lämnat […][...]

Idag på morgonen kom nyheten att författaren och idéhistorikern Karin Johannisson avlidit efter en tids sjukdom. Johannisson föddes 1944 och disputerade 1974 på en avhandling om medicinhistoria, Magnetisörernas tid. 1996 blev hon professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och 2004 blev hon även hedersdoktor i medicin. Johannisson har bland annat skrivit böckerna Den […][...]

Mina förväntningar på romanen Musselmiddag av den tyska författaren Birgit Vanderbeke var ganska höga. Eller kanske inte, för varför hade inte romanen blivit översatt till svenska förrän nu, då den utkommit i original redan 1990? Istället hoppades jag väl att jag skulle tycka om Musselmiddag. Att det var värt tiden att läsa den. Det snällaste […][...]

Det finns oräkneligt många taggstungna du:n och ni:n i Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön. Någons yttre värld återspeglar den inre och det får ”du” och ”ni” ta skit för. Tvåradingar. Arga, sura, cyniska, ledsna tvåradingar. Jag hoppas att mina läsvanor bara har råkat halka in på ett särskilt grått spår, men argt, surt, cyniskt och […][...]

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär. Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever […][...]

Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, […][...]

En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata […][...]

Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär? Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den […][...]

Det är något som tydligen händer jaget i den här berättelsen då och då, men det minns han förstås inte. Ingenting minns han. Inte vem han är, inte var han bor, inte att han har en katt. Inte ens att han är morfar. Jag vet inte om det finns andra barnböcker om demens. Jag har […][...]