Christoffer börjar närma sig trettio. Han jobbar som modeskribent på en av Sveriges mest prestigefyllda tidskrifter. Han har lyckats, han tog sig dit han ville. Men livet har mattats ut, det präglas av själväckel, av röster som viskar: är inte det här meningslöst?

Rastlösheten kryper inom honom, en oundviklig trötthet som långsamt bryter sig in och sprider sig genom kroppen. Han går längs med gatorna, insuper varje liten detalj. Han står i hörnorna på festerna, sitter med ögonen ut genom fönstret. Skyddslös. Modlös. Han tänker att regnet är ett sinnestillstånd som materialiseras, här och nu. Han tänker att han vill sticka en gaffel i de perfekt rougesminkade kinderna på stolen bredvid.

Livet tycks märkligt passera och Christoffer kan inte förstå hur pojkdrömmarna, som var så fulla av liv, så självklara, kunde mynna ut i det här. Denna bleka verklighet.

Frustrationen och självhatet pulserar i jämna vågor genom kroppen, rörs ut av tristessen tills han inte vet vad han längtar efter längre, varför han befinner sig här, på en intim och privat middag med Sveriges största designhopp dagen innan modeveckan i London. Är det inte hit han har strävat under största delen av sitt vuxna liv?

I tiden är en roman som befinner sig i ett smärtsamt nu. I det som hände efteråt, precis de ögonblick där man inser att drömmarna som tidigare bara varit fragment av något otillräckligt plötsligt fogats samman. En bild som fick en kropp och blev hel. Christoffer kan inte förstå hur alla skimrande fantasier kunde bli tomma ekon av sig själva. Hur det ofullständiga plötsligt kunde bli fullständigt. Så här.

Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en brännande generationsroman. Hennes miljöskildringar är intelligenta, likaså porträttet av Christoffer. Hon letar sig in under den perfekta ytan, drar undan alla kläder, alla dyra tyger, gnider bort sminket på huden. Hon gräver och gräver, placerar existensen allra gråaste nyanser i Christoffer, låter de sippra ut genom ögonen och färga allt som rör sig, allt som står stilla. Jag fastnar i språket, för det vänder och vrider sig. Lika oväntat varje gång. Det är träffsäkert och närvarande. Jag imponeras över författarens förmåga att skildra nutiden, att lyckas skapa en sådan stark identifikation i en gestalt som egentligen lever ett liv totalt främmande för mig.

Som om man kunde få fatt i meningen med livet ändå. Rota runt inunder vardagslivets yta och slita upp det som ett blint undervattensdjur, bleksiktigt och klibbigt. Hålla fast dess slingrande kropp och dissekera det under luppen av några minuter. Förvänta sig att det ska avslöja sin innebörd bara man skär med tillräckligt precisa snitt.