Allt eller ingenting var som det skulle. Att synas, att inte synas. Att vara inuti och utanför.

Ingen av mina egenskaper väckte uppmärksamhet. Inte kroppen, inte kläderna, inte blicken, inget.

Alma Kirlics Kvinnan i lägenheten är en lågmäld, avskalad novell om en monoton vardag. En elegant satir om hur det är att vara människa varje dag, om vår ständiga oförmåga att se både oss själva och varandra. Den handlar om att trösta sig med att vara en i mängden, att se sig omkring, oförmögen att göra något annat än att rycka på axlarna. Berättelsen bär på en slags existentiell förlamning.

Vi får genom olika skickligt utmejslade porträtt och mjuka perspektivskiften möta jaget i berättelsen. Själva betraktaren, hon som jobbar på kundtjänsten i hålet på kontoret där solen aldrig skiner. Genom henne möter vi sedan busschauffören med fyra bångstyriga lockar och Jan-Peter som just kramat sin gråtande fru. Vi möter Lisette som inte kan med ett vanlig leende, Roger som ständigt går med nävarna knutna och Anne-Marie som sitter i röd skjorta på Hemköp. I det skarpa ljuset klistrar hon KRAV-etiketter på rullbandet. I bakgrunden finns en kvinna i en lägenhet. Hon hittas död. En död kvinna har väl ingen vilja. Eller?

Allt eller ingenting är som det ska. Det ekar i trapphuset, det måste ha varit steg, det måste ha varit någons steg. Men vems? Vem skulle bry sig? Vem skulle undra? Jaget kastar blickar genom fönstret, över gatan, på ansiktena som rör sig på bussen.

Jag var inte tillräckligt gammal för att dö, men allt det som skulle hända mellan ungdomen och döden var jag alldeles för gammal för.

Språket är avskalat, rakt. Ändå bär det på en inneboende, nästan poetisk spänning som gör stort intryck på mig. Jag tänker på det där med att vara närvarande i nuet. På hur livet passerar, detaljerna i vardagen, så obemärkta fast ändå inte. Hur många människor finns vi för? och på riktigt?

Jag såg alla detaljerna som fick hans liv att spelas upp framför mig. Och han. Han satt bara där, bredbent, självklar. Hans lår nuddade mitt knä och hans armbåge petade mig i sidan, men inte ens när våra kroppar berörde varandra ville han låtsas om att jag fanns.