20 juni
Vaknar upp i Stockholm på midsommarafton. Ringer brorsan och frågar vad han ska göra. Ingenting, säger han. Åker till Grimslöv, sitter i hans radhuslägenhet. Ovanpå bokhyllan ligger 50 limpor importcigg.
Jag ringer Danne, min gamla bästa vän. Frågar vad han gör ikväll. Han dricker öl och grillar kyckling hos en kompis. Går dit, han har på sig en vit t-shirt med svenska flaggan. Innan jag och brorsan drar hör jag honom säga ”ser ni inte vad som håller på att hända i det här landet? Jag röstar på SD för att det är det enda partiet som vill förändra.”
Innan jag går säger Danne att han har saknat mig som fan. Varför flyttade jag? Varför slutade jag höra av mig? Jag vill bara säga att ja jo, för att vi inte funkade ihop i slutet. Men jag ska spela dataspel med honom i veckan.
Vi drar till ett hus utanför Grimslöv. Badtunna, utebastu och typ 15 människor. De har precis grillat. Jag och brorsan kommer, jag står en bit bort och packar kameraväskan. De skriker ”neger” till honom. Tre gånger den kvällen. Han är van. Det är hans namn.

Soran Ismails program ”Absolut svensk” satte siktet på vardagsrasismen, och Alexander Mahmoud fördjupar sig än mer i ämnet. Om man kan säga så. Mellan rummen börjar med reportaget ”Hem till byn”, som gjordes för tidningen Re:public inför valet 2014 (och senare blev nominerat till Stora Journalistpriset). Sverigedemokraterna fick 57% i skolvalet i Grimstad, Alvesta, 2010. De rasistiska åsikterna är lika accepterade och utspridda som i många andra små byar i Sverige.

- Min syster ska kunna gå hem från krogen utan att behöva bli våldtagen.
- Jag är inte så jävla insatt, men SD vill att invandrarna inte ska komma hit och att de äldre ska ha det bättre. Det är de två kriterierna jag köper.
- Jag säger bara heil hitler och far åt helvete för jag är så jävla trött på det här. Jag orkar inte, så jävla illa är det. Du är inte pantad, Alex. Du vet så jävla väl att hela jävla Sverige är åt helvete.

Efter reportaget blir Danne med flera besvikna och arga på hur de framställs. Brodern, som under bokens gång kommer att hängas ut ungefär lika mycket som Mahmoud själv, tar först efter att reportaget publicerats upp med sina vänner att han mår dåligt över att kallas för neger. Det är en positiv bieffekt. Och samtidigt måste han leva kvar i Grimstad. Medan Mahmoud har bostad och ett helt annat liv i Stockholm, med jobb på DN, ständiga foto- och journalistuppdrag.

”Amen VAFAN du behöver inte vara journalist hela tiden. Kan du inte bara vara min brorsa?”

Första delen är som sagt reportaget. I andra delen får vi följa Mahmouds kamp mot fettet. Sockret. Maten, som finns där som ett ständigt missbruk. Men det finns ljuspunkter också, i tillvaron. Shirin, som lever som papperslös sedan tolv år tillbaka, går från nära vän till att bli Alexs flickvän. Hennes kamp med myndigheter och jobb är också något vi får följa på nära håll. Det är en verklighet jag själv är helt obekant med, som jag tror att de flesta är obekanta med. Det känns oerhört viktigt att detta får ta plats i en bok, och på just detta naket ärliga, nära sätt, som tillåter komplexitet och därigenom, tror jag, kan skapa mer förståelse.

Ja, Mellan rummen hittar en ärlighet som stundtals får mig att vilja värja mig. Samtidigt tror jag att det är på det här sättet, enbart, som vi får fram bra litteratur. Genom att inte censurera, även om vi riskerar att lämna ut människor i deras tillkortakommanden.

Familjen. Där brorsan dricker för mycket. Där mamman också slänger ur sig rasistiska kommentarer, liksom i förbigående. För att det är byns mentalitet. För att vår tid tillåter det.

Att inte höra hemma i någon nationell identitet. Och sedan kärleken. Att plötsligt höra hemma.

Alexander Mahmoud jobbar egentligen främst som fotograf, men oj så bra han skriver! Det är korthuggna dagboksanteckningar som rymmer mycket. En sorts logg där vardagliga situationer varvas med korta reflektioner, öppnar upp för större sammanhang. Har ni någonsin tänkt på, till exempel, hur svårt det är att leva utan ett personnummer? I vårt digitala tidevarv, där varje butikskedja av värde har möjlighet till medlemskap med diverse förmåner. För den som har ett personnummer. För den som inte har blir det svårt, också med det livsnödvändiga. Som att gå till läkare. Hämta ut recept på apotek. Allt vi tar för självklart.

Jag gillar även formatet. Det avstötande omslaget (som visserligen snabbt får fläckar för att jag läser över julen, men ändå), den läsvänliga layouten, varvandet av korta och långa dagboksanteckningar. Det är rakt, det är inget komplicerat språk, alla kan läsa det här. Som ett breddande av den egna lilla livsbubblan. Hoppas den säljer som smör.