Aniara, Harry Martinsons versepos från 1956, är som sann klassiker ständigt aktuell för omtolkningar. Karl-Birger Blomdahls opera från 1959 är kanske mest känd, men genom åren har Aniara blivit såväl flera teaterföreställningar, en balett, en musikal och en monolog såväl som olika multimediala föreställningar. En gräsrotsfinansierad dödsmetallplatta som bygger på Aniara-berättelsen lär också vara på gång.

Innan vi får njuta av Aniara-metal kan vi dock ta del av Knut Larssons seriealbum Aniara, ”fritt efter Harry Martinson”.

Låt oss bara stanna ett ögonblick vid originalet. När Martinson kombinerade en diktform med rötter i antiken med science fiction så väckte det minst sagt uppmärksamhet i samtiden, det femtiotal som var det kalla krigets hetaste decennium.

Ökänt blev till exempel Expressens uppslag på utgivningsdagen, signerat Lars Widding, med sin inledningsfråga till författaren Rymd-Harry (som Martinson kallades i en angränsande artikel av Bo Strömstedt): ”Vad käkar dom egentligen?”. Men inte minst Blomdahls opera-version med libretto av Erik Lindegren bidrog till att Aniara hade en stor plats i det allmänna medvetandet hos den samtida generationen. Begrepp som ”aniara-barn” användes som benämning på känslostörda barn – vilse som rymdskeppet Aniara i den lufttomma rymden.

Historien i korthet är ju att Aniara på sin färd mot Mars med sextusen flyktingar från den strålningsskadade Jorden girar för en asteroid och hamnar ur kurs och styr mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran, utan möjlighet att korrigera sin färd.

Den här yttre handlingsramen växer till en berättelse om hela mänsklighetens öde. En revy om människan i tid och rum, som undertiteln lyder. Liksom Aniaras besättning och passagerare befinner sig människan som art på en ensam resa ute i det öde kosmos. Vi rör oss sakta genom evigheten. ”En blåsa i Guds andes glas” heter det i den trettonde sången. Men där Aniara rent fysiskt kommer ur kurs är den mänskliga civilisationen sedan länge vilse snarare ur andlig och moralisk synvinkel.

Knut Larsson seriealbum har inte ambitionen att på knappt 90 sidor försöka täcka in ens en bråkdel av händelserna eller den mångtydighet som originalet rymmer. Vad albumet däremot med hjälp av bildmediet har förmåga att fånga är något av den lyriska melankoli som Aniara är så rik på.

Med fyra bilder i gråskala per uppslag och ett minimum av text följer vi Aniaras färd från ett snöigt jordklot till det buddhistiskt influerade slutet när rymdskeppets alla invånare är döda och ”nirvanas våg” drar genom alla. Mest följer vi den man som kallas för Mimaroben. Han ansvarar för Miman, den allseende maskin som hjälper människorna att hålla kontakten med sitt ursprung på Jorden. Den motsvaras väl närmast av våra dagars internet. Men miman bryter samman av sorg när Jorden drabbas av kärnvapenkrig och Aniara förlorar sin sista förtöjningslina till sitt ursprung. På rymdskeppet uppstår ur människornas vilsna sökande efter mening såväl en fascistisk diktatur som olika sekter vilka ägnar sig åt hedonistisk utlevelse eller undergångsdyrkan.

Det är svårt att säga vilket intryck seriealbumet ger den läsare som inte är bekant med förlagan. Förmodligen kan det vara lite förvirrande om ambitionen finns att knyta ihop bilderna till en sammanhållen berättelse.

Förhoppningsvis drabbas hon snarare av den surrealistiska kraften i Larssons teckningar och blir sugen på att gå vidare till Martinsons original. Med detta sagt så tycker jag ändå att albumet är ett självständigt verk som tar till vara de möjligheter som seriemediet ger. Larsson har ett personligt präglat bildspråk (delvis tycker jag att det knyter an till ett slags retrofuturistisk femtiotals-estetik befruktad med en dos expressionism) som ger en egen och välkommen infallsvinkel till Aniara. Så hurra för både mod och utförande!

Nyfiken på hur Knut Larssons version av Aniara ser ut? Kolla in boktrailern nedan.