När jag var nio år åkte min familj på sin första gemensamma utlandssemester. Resan gick till Kreta, och därifrån har jag ett av mina starkaste barndomsminnen. Pappa tog med mig med på en av de anordnade bussturerna, till Knossos och det palats där Minotauros enligt myten levde i en labyrint. Berättelsen om hur sju flickor och sju pojkar sändes till Knossos var nionde år för att ätas av Minotauros både skrämde och lockade mig, och satte definitivt igång min vilda fantasi. Efteråt kunde jag inte sluta tänka på monstret, till häften människa, till häften tjur, och har sedan dess läst böcker, sett filmer och till med skrivit dikter om honom.

Varför fascinerade Minotauros mig så? Vad betyder egentligen monstren för oss? Detta handlar Johan Tralaus senaste bok om. Den tar avstamp i en diskussion om monstrens kroppar. Tralau anser att vi ska tolka monstren ”uppifrån och ner”. Vad berättar till exempel kentauren, som har en hästs underkropp men en människas torso, huvud och armar? Är det betydelsefullt att andra monster, som Minotauros, är uppbyggda tvärtom, alltså med mänskliga ben och ett djurs överkropp?

I de två efterföljande kapitlen analyseras Sofokles tragedi Kvinnorna i Trachis, där hjälten Herakles får i sig kentaurblod och därefter själv riskerar att bli djurisk, och just Minotaurosmyten. Här menar Tralau att minotauren genom sin koppling till tjurar och solen handlar om ett av mänsklighetens stora tabun.

I båda exemplen är gränsen mellan människa och monster hårfin, en barriär som är farlig att överträda. Johan Tralau är uttalat konservativ, och kanske är det inte en tillfällighet att hans tolkning av monstren mynnar ut i att de är varningssignaler och fungerar som vakter för människans beteenden. Myterna skulle alltså finnas för att på olika sätt stävja det djuriska inom oss, påminna oss var gränsen går mellan civilisation och okontrollerad natur. Helt enkelt hålla oss på mattan. Hit men inte längre. Andra teoretiker har snarare sett monster som normbrytande förebilder.

Visst går det att ana en ideologisk grund i analysen, men även om det är en tanke att ta med sig förtar den inte min läsupplevelse. Monstret i mig är hela tiden intressant och kreativt uppbyggd. Ibland kan en tankegång först verka långsökt men landar hela tiden i något enhetligt och välargumenterat. Här tror jag att bokens relativt korta längd är till en fördel. Även om den lämnar mig med mersmak är det bra att koncentrationen ligger på två huvudexempel, att ambitionen inte är att säga något om alla monster. Tralau kan gå på djupet in i myter, pjäser, teorier och det grekiska språket för att hitta olika vägar utan att resonemanget blir för invecklat. Boken är också rikt illustrerad, ofta med hel- eller dubbelsidor på till exempel grekiska vaser, oljemålningar, en karta över Knossos palats och Elizabeth Taylor i leopardmönstrad baddräkt.

Som Tralau själv påpekar kan vi aldrig veta exakt vilken betydelse antikens människor läste in i sina monster. Här erbjuds en tolkning. Och egentligen känns frågan om hur monstren användes under den tid de uppstod inte som den mest intressanta. Mer spännande är att de ännu idag lever kvar, fascinerar, väcker vår fantasi och våra tankar. De finns fortfarande överallt, runtom och inom oss.