Få saker är möjligen så förknippade med öststaterna som att stå i kö. Eviga, inte sällan fruktlösa köer för livsmedel och andra förnödenheter. Också Lidia Tjukovskajas roman Det tomma hemmet är fylld av köer, men här köar inte kvinnorna för bröd eller kött. Här är de mödrar och hustrur och vänner som köar för att få veta något om sina arresterade anhöriga.

Det tomma hemmet är delvis baserat på Tjukovskajas egna erfarenheter. Hennes make arresterades i slutet av 1930-talet, under Stalins ”stora terror”. Tjukovskaja köade och köade för att få veta vad som hänt, innan hon slutligen meddelades att han avrättats. Under den här perioden skrev hon romanen Det tomma hemmet, som länge fick hållas gömd, började cirkulera illegalt under det sena 50-talets ”töväder” och kunde publiceras officiellt i Sovjetunionen först under glasnost-åren i slutet av 80-talet.

Liksom författarinnan lever hennes huvudperson, änkan Sofia Petrovna Lipatova, i Leningrad i slutet av 1930-talet och arbetar på ett statligt förlag. Där är hon föreståndarinna på maskinskrivningsavdelningen, ett arbete hon både trivs med och tar på stort allvar. Hon beundrar förlagets direktör, hon blir utvald att representera de partilösa arbetarna vid en viktig sammankomst, hon är våningsförman för det kollektiv som är inhyst i det som en gång var familjen Lipatovs egen lägenhet, och hennes son har fått komma med i det kommunistiska ungdomsförbundet, Komsomol. De är helt enkelt exemplariska sovjetmedborgare.

En dag får Sofia Petrovna höra talas om en gammal bekant som blivit arresterad. Hon möter hans hålögda hustru på gatan och förmanar henne att hålla modet uppe – eftersom han är oskyldig kommer ju allting att lösa sig. ”I vårt land kan inget ont hända en hederlig människa. Det är ju bara ett missförstånd.” Men också på förlaget upptäcks alltfler sabotörer och terrorister. Vad är det egentligen som pågår?

Så tar sonen, Kolja, sin ingenjörsexamen och får tillsammans med sin bäste vän arbete på en fabrik i Ural. Först går det lysande och Kolja hyllas i Pravda för sin uppfinningsrikedom och entusiasm, men så en dag kommer bäste vännen hem till Sofia med andan i halsen: Kolja har blivit arresterad.

Det måste naturligtvis vara ett missförstånd. Sofia Petrovna köar utanför fängelset och åklagarämbetet och håller sig på replängds avstånd från de andra kvinnorna där, vars anhöriga verkligen måste ha gjort något fel. Bara gradvis går det upp för henne att absolut ingenting kommer att ordna sig.

Det tomma hemmet ger en rättfram, lättillgänglig bild av hur terrorn griper omkring sig. Hur ett fruktansvärt system under en paranoid ledare kan fortgå eftersom det så länge bara gäller någon annan. Sofia Petrovna behöver inte tro på några orättfärdigheter. Det finns ju alltid förklaringar – ända tills orättfärdigheterna drabbar henne själv.

Framför allt ger Tjukovskajas roman ändå en levande, faktiskt charmerande bild av det vardagliga livet i 1930-talets Sovjetunionen, av arbetsplatsens och lägenhetskollektivets små glädjeämnen och irritationsmoment, av hedersbetygelser som en korg rosor på Internationella kvinnodagen från partiets lokalavdelning, av drömmar om en potentiell sondotter vid namn Ninel – ”ett stilfullt franskt namn, som dessutom blev ’Lenin’ när man läste det baklänges” – och av förberedelser för förlagets personaljulfest, där granen pryds av en röd stjärna med Lenin som barn på och barnens gottpåsar innehåller kort med texten ”Tack, kamrat Stalin, för vår lyckliga barndom!”.

För att ett ”efter” ska bli riktigt drabbande måste det finnas ett levande ”före”, med karaktärer som man verkligen bryr sig om. Där lyckas Lidia Tjukovskaja bättre än de flesta, trots att vi ju mycket väl vet hur det slutar, iscensätta en värld där ”inget ont kan hända en hederlig människa”.