Hildy Good är i sextioårsåldern, frånskild med två döttrar, skapligt framgångsrik fastighetsmäklare i en liten stad i New England. Hon känner de flesta och har det egentligen ganska bra, om än lite ensamt, bortsett från att döttrarnas intervention har lett till att hon nu måste dricka i yttersta hemlighet: Hildy är en ganska onykter alkoholist som navigerar runt i tillvaron på förnekelsens vågor.

När familjen McAllister flyttar dit får hon dock en partner in crime i frun i huset, som därtill tycks ha ett mycket gott öga till den gifte psykoterapeuten som har sin praktik ovanför Hildys kontor. Vartefter är det mer än en person som börjar förlora kontrollen över tillvaron, med varierande konsekvenser.

Det börjar bra, med ett lätt anslag och ett fokus på det mer dråpliga i Hildys situation. Livet rullar på, hennes eget och andras, i den lilla staden där alla vet allt om varandra, eller åtminstone tror sig veta. Mörkret finns där under ytan men hålls än så länge i schack. När komplikationerna tillstöter är det fortfarande på ett ganska oförutsägbart sätt men i ett organiskt förlopp, där man visserligen anar en del i förväg medan annat är synnerligen oväntat.

Det som är bokens styrka är skildringen av alkoholisten i förnekelse, en berättare som är totalt opålitlig för såväl läsaren som sig själv. Hildy har ju egentligen inte något problem men hon har lätt att se vilka som delar hennes svaghet, eller åtminstone tro sig se. Minnesluckorna som följt henne genom livet är inte några symtom att ta på alltför stort allvar. Och visst ska man inte köra bil när man druckit men kör man bara tillräckligt långsamt, så…

Ändå är det svårt att inte tycka om och känna sympati för Hildy, denna antihjältinna i en litterärt sett ganska åsidosatt demografisk grupp: kvinnan i övre medelåldern. Jag vill henne väl och önskar hela tiden att hon ska göra andra val än de hon gör och fatta andra beslut och någon gång förbannar jag en person som befinner sig vid helt fel plats vid fel tidpunkt och då är det inte Hildy själv jag menar. Jag tycker om skildringen av Hildys kärlek i ungdomen och hur de män hon då fann attraktiva fortfarande besitter denna kvalitet, trots att åren gått och omgivningens dom över dem är en helt annan, hur dået läcker in i nuet på ett positivt sätt.

Tyvärr låter inte Ann Leary det småputtriga få fortsätta på samma sätt utan slutet innehåller en del deckar/thrillerelement, vilket tyvärr inte tillför något av direkt värde och dessutom ska allt redas upp och ut med en hast som går totalt emot det som tidigare förevarit.

På baksidan presenteras Livet enligt Hildy Good som ”en underhållande historia, helt utan pekpinnar” men fullt så lättsam är den inte som helhet, på gott och ont. Ibland är det just det där underhållande och ”feelgoodiga” man är ute efter och då finns det inslag som man verkligen inte vill bli överraskad av, inslag som här dyker upp nästan utan förvarning.